onsdag 11 oktober 2006

20. Recension #1

Tack vare Paddans kommentar om Simon Kuper kom jag ihåg att jag inte läst Christer Ericssons 152 sidor långa bok om lagidrott på svenska bruksorter: ”Fotboll, bandy och makt”. Trots att den hade ett visst uns av akademisk torrhet och formalia var det dock en lättläst historia som hela tiden drev en önskan att läsa vidare och jag betade av den på tre kvällar framför TV:n.

För den helt oinvigde handlar Ericssons bok alltså om en rad bruksorter i Svealand och Norra Götaland, dess företagsledningar samt i vilken utsträckning och med vilka bakomliggande syften dessa stöttade de lokala idrottsföreningarna. Gemensamt för de bruksorter Ericsson studerat, Sandviken, Degerfors, Grycksbo, Lesjöfors m.fl. är att dess lag i stort sett undantagslöst, i något skede under 1940- till 1960-talen, nådde den högsta divisionen i sin idrott, fotboll eller bandy. I ytterligare ett fall (Husqvarna IF) blev föreningens ishockeysektion senare en del i ett framgångsrikt ishockeylag med 2 SM-guld.

Att en MoDoit med intresse för föreningens rötter borde läsa den här boken ser jag som ganska uppenbart, även om familjen Kempe och dess brukssamhällen inte behandlas eller ens nämns i förbigående i boken. Läsvärdet ligger istället i det företagsledningsperspektiv Ericsson tar på lagidrotten, vad disponenterna ville uppnå med att stötta (”sponsra” gjorde man ju inte officiellt i amatöridrott) sina lag och vilka värderingar de ville sprida bland sina arbetare genom att göra det. Beskrivningarna om hur brukspatronerna svarar jakande på alla sina anställdas önskemål om inköp av idrottsutrustning, arenabyggande och driftsstöd går ju precis i linje med vad man hört om Kemparnas brukssamhällen i allmänhet och Hörnett med dess Kempevall och –hall i synnerhet.

Det som är bra med Ericssons bok är också att han inte försöker bunta ihop företagsledningarnas syften och generalisera allt för mycket. Å ena sidan får man en inblick i sinnet hos den djupt konservative och fosterlandsälskande William Nisser i Grycksbo som ville ”etablera en samförståndsanda fri från ideologiska värderingar” och ”frambringa sunda kroppar” med goda ”själsliga egenskaper”. Å andra sidan fanns den socialliberale Gerard De Geer i Lesjöfors som mer ville måla upp en bild av ”Lesjöfors-andan” (där idrottsföreningen och dess prestationer var en del). Den goda Lesjöfors-andan ställde han mot socialismen och ville få den senare att framstå som ”frihetsberövande, utopisk och orimlig” i relation till vad arbetarna hade just då.

Utan att ha några anspråk på sanningen måste jag säga att just den här relationen mellan familjen Kempe, Mo & Domsjö samt idrottsföreningen Alfredshem/MoDo inte alls utreddes på ett bra sätt i den jubileumsbok som kom 1996. I boken ges det på många ställen antydningar om stöd, men hur företaget såg på sponsringen uttryckligen klarades av på 10 rader, bland annat med ett uttalande av marknadschefen år 1994. Det är synd eftersom det finns akademiska avhandlingar om Kemparnas bruksorter, det finns en Kempestiftelse och det fortfarande finns levande släktingar som borde ha både källmaterial och en bra insyn i hur det resonerades på 40-, 50 och 60-tal om stödet till Alfredshems IK. Ett stöd som ju faktiskt är ganska spektakulärt på det sättet att företaget/arbetsplatsen till slut fick föreningen att anta sitt namn, precis som Bayer Leverkusen, Arsenal FC, Philips Sport Vereniging Eindhoven och Thames Ironworks FC (senare West Ham United) längre ner i Europa, men mycket ovanligt i Sverige på det tidiga 1960-talet.

Kemparnas personalpolitik och bruksorter behandlas som sagt i akademiska avhandlingar, men i gengäld så tycker jag efter en kvarts skumläsning av innehållet i till exempel Gunnar Nordströms avhandling från 1990 (inte Expressen-Nordström, antar jag) att idrottsföreningarna helt glöms bort som ett aktivt medel i personalpolitiken. Nordström verkar vara väldigt inne på att måla upp Kempe som en sträng patriark och då passar väl antagligen inte stödet till idrottsföreningar in, utan det är mer intressant att lämna stort utrymme åt Frans Kempes mindre lyckade försök till egna, företagskontrollerade ”arbetareföreningar”.

Det är intressant att både idrottshistorikerna och de belästa ekonomihistorie-akademikerna kan missa en sådan uppenbar koppling och att intressera sig för vad den har betytt. Det är väl, antagligen, Sveriges mest uppenbara koppling mellan ett företag och en idrottsförening man har missat…

tisdag 3 oktober 2006

17. Kioskvältare

Jag missade en sak i den förra posten med rent publiksiffrefokus, nämligen att knåpa ihop en topp 10-lista med de högsta publiksiffrorna för MoDo på hemmaplan. Nu är detta åtgärdat och du kan se listan här nedanför i all sin härlighet. Anledningen att jag tar chansen att posta den just nu är såklart att Ticnet i skrivande stund redovisar matchen mot Skellefteå på lördag som slutsåld. Fler biljetter lär dock släppas eftersom.

(Alla siffror från samtida papperskällor)
  1. 9 153 640119 AIK (42) (Div.1 N.)
  2. 8 778 650106 BIF(2–11) (SM-slutspel)
  3. 8 400 640220 DIF (3–4) (SM-slutspel)
  4. 7 981 670210 DIF (3–4) (SM-kvartsfinal #1)
  5. 7 277 691106 BIF (1–1) (Div. 1 N.)
  6. 7 213 670217 BIF (4–6) (SM-semifinal #1)
  7. 7 020 670214 DIF (3–2) (SM-kvartsfinal #3)
  8. 6 747 621210 SAIK(1–3) (Div. 1 N.)
  9. 6 679 060921 LHC (1–0) (Elitserien)
  10. 6 654 631108 W/Ö (4–3) (Div. 1 N.)
  11. 6 640 771208 SAIK(3–1) (Elitserien)

Som synes knuffade premiärmatchen i Swedbank Arena, mot Linköping, ut den tidigare högsta publiksiffran på hemmaplan i en elitseriematch från topp 10-listan och var dessutom den högsta publiksiffran som redovisats på hemmaplan sedan 6 november 1969. Om Skellefteå-matchen skulle sega sig över 7 000-strecket blir det alltså den första matchen på nästan 37 år som det händer. Det finns ju faktiskt en möjlighet att matchen placerar sig så högt som femte plats genom tiderna, om den skulle överstiga 7 277, och i så fall är det den högsta publiksiffran på hela 40 säsonger.

Den uppmärksamme noterar också att säsongen 196667 har hela 3 matcher med på listan, alla inom loppet av en vecka. Matcherna spelades i playoff-form och en av de största prestationerna i MoDo-historien utfördes i kvartsfinalmatch #2 på bortaplan mot Djurgården, där man kvitterade förlusten i den första matchen på hemmaplan, anförda av en magisk Tore Öhman med hela 5 poäng (3+2). Matchen vanns med 63 och den avslutande matchen hemma resulterade i ytterligare en seger och avancemang till föreningens första SM-semifinal. Rent symboliskt var segern på Johanneshov viktig eftersom MoDo tidigare säsonger ofta varit helt lysande i grundserien men sedan totalhavererat i slutspel. Ett exempel på detta är bl.a. 211-förlusten mot Brynäs 1965 i ett läge när hockeyjournalister faktiskt trodde att laget skulle ha en realistisk chans att utmana om SM-guldet.

Anledningen till min Tore-koppling? Självklart beror det lite på att han och fru Ulla i första numret av Heart of Hockey Magazine endast presenteras som säsongskortsinnehavare och föräldrar till Stefan.

"Bär mig bror, plats nummer 6 och 7 på listan är på väg, tack vare mig!"


"Men det är ganska skönt med stoppad dyna och att få mingla i den troligen högsta publiksiffran på 40 säsonger också"



I sista finalmatchen 1999 bytte Roger Melin från Brynäs ordinarie vita bortatröjor till de svarta hemmatröjorna och vann, ännu ett tecken på att han tror sig vara Sveriges Bill Shankly gavs det igår. Karol svarade dock med ett baseball-trä rakt upp i högfärden och lämnade Homers amatörpsykologi fullständigt på efterkälken. Ytterligare en positiv nyhet från den norska rosa blaskan var att Canal+ nu inte bara förvärvat sändningsrättigheterna till NHL utan dessutom amerikansk collegeidrott och alla sportesteters samt statistikers våta dröm: Major League Baseball. Apropå Karol.

That's it for now. Mot Scandinavium via Säsongskortet och Alfreds soffa.


torsdag 17 augusti 2006

4. Att angöra en brygga


Med bara nio dagar kvar till invigningen av kvartsmiljard-investeringen Swedbank Arena läser jag en hel del underhållande kommentarer på ÖA:s vinklade webbfråga om huruvida den nya hallen har gjort staden vackrare. Jag lämnar ändå både de mest udda kommentarerna och det mediegymnasiala försöket till vinkling därhän, det sistnämnda bland annat till följd av att opinionen ändå verkar ha reagerat på ett oväntat sätt och gett sitt gillande till den exteriöra arkitekturen.

Nä, personligen är jag ingen hardcore-supporter av Bergfjords arkitektkontors exteriör (som ju dessutom upprepas, med få variationer, på ett flertal platser i elitseriesverige). Interiören väntar jag med att bedöma till mitt första besök på plats, men jag måste erkänna att den sponsorframkallade färgkombinationen svart-orange verkar fungera bättre, både än vad jag i förväg trodde och jämfört med Scaniarinkens vulgära svart-röda excess från ifjol.

Exteriören kunde ju dock ha varit en helt annan, i juni 2002 presenterades en förstudie av MoDo i samarbete med kommunen där Arne Wistedt på arkitektfirman SWECO FFNS stod för bilderna. En, såhär i efterhand, både underlig och läcker skapelse. Tanken närmar sig en schweizisk alpstuga toppad med en fartygsskorsten på taket, allt vridet 90 grader jämfört med nuvarande lösning.

Inget av detta skulle dock bli verklighet, då först och främst den tilltänkta huvudsponsorn, Fenix Outdoor med sitt starkaste varumärke Fjällräven, aldrig riktigt verkade vara intresserade av att ta på sig den ekonomiska biten av transaktionen (kanske ganska vettigt för ett företag som på den tiden hade vinster i 50-miljonersklassen). Viktigare ändå var dock det totala ointresset från de kommunala politikerna att ställa upp med de nödvändiga lånen och pengar för markarbeten. Ja det gällde ju på hösten 2002, dagar innan ett stundande kommunalval.

Med ett något friserat förslag från Bergfjord, stöd från politiker som något år tidigare röstat nej (men nu blivit återvalda), någon miljon i insats i arenabolaget från Forspro AB och ytterligare några från MoDos lockout-säsong 2004-05, med sitt starka kassaflöde, kunde så den hall som nu invigs börja byggas.

Så långt nutidshistoria, men att historien i mångt och mycket återupprepas är fallet också i Öviks kommunalfullmäktige, redan 1964 (då "stadsfullmäktige") hoppade man av en uppgörelse om att finansiera en tredjedel av Kempehallen tillsammans med Själevads kommun och MoDo AB. 1988 återupprepades historien men nu var det inte MoDo i första hand som fick sitta med Svarte Petter p.g.a. rädsla för opinionen. I slutet av 80-talet var "Inre hamnen" fortfarande en ganska sorglig syn och under sommaren började planer på ett "tjänstecentrum", nytt bibliotek och ett äventyrsbad i denna stadsdel att sippra ut. Gott så, men med bara några dagar kvar till valet släpptes en mindre bomb i ÖA då det påstods att dåvarande kommunalrådet Vidar Fahlén var förespråkare för något som då skulle ha blivit Sveriges mest spektakulära arenaprojekt. Inuti Varvsberget skulle ett gigantiskt bergrum sprängas ut för en fotbollshall, behovet var då säkerligen påhejat av dåtidens försök till elitfotbollssatsning - Örnsköldsviks FF.

Tidpunkten sänkte dock förslaget, det blev tvärtyst och inget hördes förrän någon vecka efter valet, då en (s)+(c)-uppgörelse klubbade igenom de första delarna i det som skulle bli Arken och det nya biblioteket. "Bergakungens sal" var skrinlagd (och ÖFFs saga skulle snart vara all), men en mystisk sak hade istället letat sig in på arkitekten Per-Eddie Bjuggstams förslag till översiktsplan för den "nya" Inre hamnen. Mitt emot nuvarande bussstationen, och på mark som idag delvis inkräktar på det tveksamma Mittuniversitet ser vi en byggnad med bekant Kempehallsk välvning.

Till en början nämndes den knappt, men någon dag senare antyddes att det kunde vara tal om en ny hall för ishockey, vilket 1988 (ett halvår innan Globens invigning) skulle ha inneburit den första helt nya hallen i högsta serien sedan Scandinavium i början av 1970-talet. Ingen vidare drivkraft eller intresse verkar dock ha funnits från MoDos sida, ganska förståeligt i sig då de enda förebilderna för en ny stor hockeyarena i Europa på den här tiden borde ha varit ritningarna för de gigantiska projekten Globen och Typhoonhallen i Åbo. Svårt att relatera till, och synen att man skulle locka fler åskådare med högre komfort i ishallarna, för att i sin tur kunna betala högre löner i konkurrens med bland annat ett marknadsekonomiskt östeuropa var ju självklart inte ens i närheten av att vara realistisk. Erich Honecker hade väl inte ens lämnat över till Egon Krenz, va?

Muren föll och man kunde satsa en kvarts miljard på en ishall i Örnsköldsvik, fa...Carl Edblom/Jarl Strömbäck tro't...