torsdag 31 augusti 2006

9. Gamle Svarten och den långa svansen

I somras hamnade jag i en kortare konversation med en övertygad, men inte ideologisk, Piratpartiet-väljare (jo, de finns). Trots att jag rent idémässigt är för en tidsbegränsad upphovsrätt på allt konstnärligt material och patent för nyutvecklade produkter (svårt rent etiskt när det gäller livsnödvändiga mediciner, men ändå nödvändigt för att betala FoU-kostnader) försökte jag ändå inte argumentera emot. Snarare hjälpte jag nog till med att stötta upp hans blivande personliga ideologibygge, med ett resonemang om hur skivbolagen utan motivering la på 30% i pris vid övergången från LPs till CDs i slutet av 80-talet (något som denne mid-80-talist ju inte varit med om). Sedan pressade de upp priset i steg under nittiotalet, från acceptabla 139:- för en nyutgåva till vad är det nu? 179:- kanske? Inflation på närmare 80% för musik i fysisk form, jämfört med KPI som bara stucikt iväg med 30-40% på samma tidsperiod.

I efterhand kan jag tycka att det inte fanns någon anledning att stötta ännu en av dessa representanter för "Generation gratis" med ytterligare argument. Jag har ju minsann lagt ner någonstans mellan 40 000:- och 50 000:- på min egen skivsamling under tonåren/adolescensen, till stor del med egna intjänade pengar, och har därmed rätt till min alldeles egna gubbkeps i dessas ögon samt tycka att de också ska betala. Men efter att ha skumläst igenom de avsnitt av Chris Andersons "The long tail" som finns utlagda som gratis pdf-filer, har jag slutligen släppt all rädsla/motvilja för sockerstinna, nedladdningsrusiga -87or, -88or och allt vad som därefter följer. Det revolutionära i Piratpartiet och dess apostlars propaganda berör ju faktiskt bara den del av mänskligheten som vill ha sin "Bot Anna" och möjligen även sin Gessle gratis. I det läge som jag vill lägga 159:-på den där Nina Simone-DVDn (och sponsra ett skivbolag/annat slags bolag med 145:-) så kommer jag att få göra det när den släpps, en dag innan elitseriepremiären 2006-07. Likaså kommer jag att få göra det om det vore en dag före elitseriepremiären 2026-27, men då kommer jag att få lägga €1-2 för motsvarande filer när jag väl gör det. Den kraftiga prissänkningen som kommer för material långt ute i den långa svansen tar ju död på människors ork att lägga ut filerna gratis.

Risken är väl bara den att till exempel Elitserien i ishockey inte kommer att ses av 6 000 människor/match, säsongen 2026-27, om teorin om den långa svansen skulle stämma. Men det kan ju få bero.

Apropå masskultur så ger Per Svartvadet oss, i en intervju på officiella hemsidan, en aning om vad som tydligen verkar vara hans värsta mardröm, det förflutna:

"Men nu glömmer vi den tiden och börjar om. Nu är det framtiden som gäller. Det jag hoppas är också att journalister, sponsorer och supporters kan göra det. Nicke Johansson och Foppa har genom åren betytt mycket historiskt, men nu är det 2006-07 års trupp som gäller."
Alltså borde rimligen det scenariot, som får Per Svartvadet att ligga sömnlös, vara en hel publik bestående av klagande Alfred Awfuls i gubbkeps. Ständigt sättande alla tillstymmelser till glädjeämnen i ett 70-årigt perspektiv, Stadigt mätande alla prestationer i form av betyget "Ödlingar" för Karol Križan. Allt uppbyggt som en hockeyversion av 1990-talets dästa stämning på Idrottsparken i Norrköping (typ Gavlerinken, hela tiden).

Ja, sov gott!




måndag 28 augusti 2006

8. Den o-tunna röda ylletröjan

En kvarstående liten oklarhet på Mikael Uhlins utmärkta sajt Hockey Files har hittills varit när Alfredshem egentligen övergav grönt för att spela i övervägande röda hemmatröjor första gången. Stalltipset har hittills varit säsongen 1949-50, och då med dräkten till vänster.

Efter att ha snubblat över en artikel i Örnsköldsviks-Posten från januari 1950 kan nu den uppgiften stärkas, då "de nya helröda tröjorna" omnämns i ett matchreportage efter hemmamatchen mot holmsundslaget Sandviks IK. Den första seriematchen på hemmaplan som Alfredshem använde sig av röda tröjor var alltså denna premiär i Södra Norrländskan, söndagen den 8 januari 1950, även om det verkar ha spelats en träningsmatch mot lokalt motstånd innan denna match.

Matchen var då den första i en tradition med få avbrott som fortsätter än till denna dag, även om synen på tredjefärg har varierat genom årens lopp. De två tydliga avbrotten var hösten 1971, då en blå tröja användes och hösten 2000, då den turkosa bortatröjan användes vid ett antal hemmamatcher.

Värt att notera i övrigt från säsongen 1949-50 var att Carlabel "Kabben" Berglund gjorde sin första av fem säsonger som både ishockeyspelare i föreningens a-lag och föreningens ordförande (!), samt att ytterforwarden Dick Olsson dubblerade med backhoppning för Friska Viljor. En sidosyssla han var så pass skicklig på att han vann DM och blev skickad till en internationell tävling i Faluns blivande VM-backe i Källviken. Olsson överraskade i första hoppet och låg åtta inför andra omgången där han kraschade efter 60 meters luftfärd.

Det får nog anses som tur att Alfredshem samtidigt spelade sin avslutande match för säsongen, nu på bortaplan mot samma Sandvik.

En dräktnotering till: att Umeås första riktiga storlag i hockey faktiskt var Tegs SK, och inte det gröngula poplaget från 1970, har säkert inte undgått någon riktig konnässör av hockeyhistorik i Botnia-regionen, men visste du att laget ursprungligen spelade i grått? De vinröda dräkter som de flesta av oss känner till var alltså ett senare påfund.

So long...för övrigt måste jag bara ge tummen upp till Fast Food Lovers recension av Oatly Havredryck. Ett glas som räcker längre än ett blogginlägg av den här längden, vilket jag nu tänkte dra nytta av.

lördag 26 augusti 2006

7. Nivåer av likgiltighet

Ett MoDo till cirka 30% bestående av hemmasnickrande och bebismatande Kirschsteigers, 30% juniorer som inte kan förväntas föregå med gott exempel, 10% ännu lätt överviktiga nyförvärv och ytterligare 30% svårkategoriserade individer kan det vara en allmängiltig förklaring till hur laget spelat de inledande träningsmatcherna för säsongen? Ligger sanningen på, eller nära, motivationsförklaringen är självklart inte två målmässigt jämna förluster mot fjolårssemifinalisten i Schweiz något att skriva in på besvikelsekontot.

Ligger däremot likgiltigheten i Harald Lückners oförmåga att entusiasmera är problemet på ett djupare plan. Den uppriktiga besvikelse han ger sken av i både ÖAs och officiella hemsidans rapportering kring matchen tyder på högre ambitioner än att bara acceptera kirschsteigerifieringen av rutinerade spelare i MoDo under sommarmånaderna. Självklart ska han ha fullt stöd i sin besvikelse. Det borde ju vara omöjligt, för någon som följt laget mer än tre år, att glömma svängdörrs- och accepterande- av-sidoprojekts-politiken som var legio i föreningen under lock out-säsongen 2004-05.

Vän av ordning kanske ryggar tillbaka när man nämner säsongen 2004-05 i samband med de spelare som utgör 2006-07 års trupp, men varsågod då: rygga tillbaka. Spelarna 2004-05 hade inte hjärtat med sig inför kommande säsong i april 2004 och de nuvarande spelarna har inte hjärtat med sig inför kommande säsong, och vi är redan framme i månadsskiftet augusti/september 2006.

Ja, det är försäsong och ovanstående ska självklart ses i relation till en tidigare önskan om att MoDo skulle kunna komma åtminstone 1-2 placeringar högre i denna säsongs tabell än föregående, men det centrala är att det finns inget i det årets trupp visat upp som tyder på en sådan förbättring. Tecken på en sådan förbättring måste komma från och med nuvarande situation. Endast tre träningsmatcher återstår, varav den i Umeå knappast kan ses som en riktig värdemätare, oavsett resultat.

Dags att runda av, med en invigningsannons för att få upp humöret.

tisdag 22 augusti 2006

6. Hit the road, planta!

I hockeyforumsvärlden är det mycket snack om utlänningar, Moras modell för elitseriespel och eventuella tvångsåtgärder mot just den klubben. Tvångsåtgärder som, i och för sig, alla skulle falla i en prövning av EG-domstolen på grund av att de med största sannolikhet skulle definieras som hinder mot fri rörlighet för arbetskraft. Och skönt är väl det, om inte annat för att det tvingar respektive hockeyklubb att själva ta ställning till både vad de vill bidra med till i första hand sin hemstad/region men också hur de uppfattas på vägen dit.

För övrigt läser jag att bjästamoderaten Jonas Dahlgren har slagit fast att "sport och politik inte hör ihop" på en debattråd i Örnsköldsviks Allehanda, vilket man självklart kan tycka att alla former av kultur och turistattraktioner inte heller gör med politik men i det läge man representerar en 50-årig opposition kanske man skulle lägga lite kraft på att analysera vilka mekanismer ett folknöje med över 100 000 betalande besökare/vintersäsong sätter igång och vad det kan ha för inverkan på en kommun i Örnsköldsviks storlek? Det kanske gör det lättare att förstå vilka strängar man ska spela på och vilka investeringar man inte ska rösta emot/nervöst försöka plocka poäng på? Som Malcolm Tucker säkert skulle ha ansett.

Åsikten att sport och politik inte skulle höra ihop på något sätt är mest beklaglig, men för att få det stora, europeiska och globaliserade, perspektivet så är jag ändå beredd att erbjuda ett lästips till den protektionistiska och investeringsfientliga öviksoppositionen, Jonas och andra av den åsikten. Simon Kupers 12 år gamla klassiker Football against the enemy.

Nog med kommunfullmäktigepolitik för detta blogginlägg, och istället återknyter jag till det första stycket och Moras modell, vilken ju till stora delar bygger på hög omsättning av spelare som ger ett högre värde för satsad peng än en genomsnittlig överscoutad allsvensk spelare. Jag gjorde därför en genomgång av MoDos trupp för i år och kom fram till den tillsynes betryggande uppgiften att den genomsnittlige MoDo-spelaren säsongen 2006-07 har spelat 3,1 säsonger i föreningen. Allt väl så långt, men bilden blir en annorlunda om man istället tittar på mediantid, vilken hamnar mycket lägre, nämligen endast 1,5 säsonger.

Med andra ord är hälften av truppen utbytt redan efter 2 säsonger. Nu kan väl den optimistiske hänvisa till att detta är en effekt av den stora omsättningen efter lock out-säsongen 2004-05, men det finns ett underliggande problem i detta. Nämligen en mycket skev ålderspyramid med en hel del äldre före detta NHL-proffs som snart avslutar sina karriärer i ena ändan, och en stor kull mid-80-talister i den andra.

Den här situationen beskrivs ofta av spelarna som en bra miljö, med möjlighet till mentorskap för de yngre, men den oundvikliga konsekvensen av en brist på spelare i åldern 23-28 år är ju att de unga 80-talisterna (enligt sedvanlig MoDo-modell) måste ta ytterligare steg i sin utveckling och de NHL-proffs med MoDo-anknytning som finns idag ska helst bearbetas så pass bra att fler kan komma hem och fylla på i leden samt helst inte begära maxlön. Rent symbolmässigt vore det därför en räkmacka om Niklas Nordgren kunde lockas tillbaka till klubben som en gång inte ville ha honom, även om en sådan värvning uppenbarligen inte kan ske till underpris med den konkurrens som finns om honom i närområdet.

Avslutningsvis ännu mer politik, och faktiskt även poesi. Metallurg Magnitogorsks starke man Gennadij Velitjkin släppte i förra veckan ett helt underbart pressmeddelande efter att deras juvel Jevgenij Malkin gjort en Mogilnij och övergivit gamla Rodina. Russian Hockey Digest gjorde omvärlden tjänsten att översätta Velitjkins finstämda deklamation till engelska:

"I will do everything to battle for the rights of our club and all of Russian hockey."They think they can steal our players, that all the hockey world works for the benefits of NHL. They steal the future (of our hockey), make big money on our players, but those who trained the players, babied them will receive nothing. Nothing will stop them until somebody will teach them."

För den som har ett intresse av de juridiska svängarna som kan följa när Penguins och Malkin väl skulle skriva under ett kontrakt hade Sports Law Blog en fullödig genomgång i helgen som resulterade i att: utgången av en eventuell rättegång är helt okänd.

lördag 19 augusti 2006

5. Because she's middle England

För att leva upp till löftet om att inte vara en MoDo-blogg och i övrigt börja uppfylla mitt minimanifest vill jag nu säga att: igår så lyckades jag faktiskt se de sista 20 minuterna av den andra delen av "The thick of it" på dess undanskymda och opraktiska sändningstid. Serien (med SVTs titel "Trist, herr minister") är hittills inspelad i 2 säsonger med 3 avsnitt i varje, vilka av SVT tydligen kommer att visas i följd på en gång. Seriens handling ger faktiskt en koppling till mitt tidigare blogginlägg om lokalpolitiker och deras rädsla för "opinionen". Självklar favoritkaraktär, om än inte den påstådda huvudpersonen, är Peter Capaldis koleriska spin doctor "Malcolm Tucker".

Visserligen var jag förvarnad av ett tidigare inlägg på Weird Science, men att man blir beredd att boka upp fredagkvällar klockan 21:30 för TV-soffan var inte en insikt jag väntat mig, den träffade mig bara rakt på hakan. Kort och kärnfullt kan man säga att den sammanfattar min egen syn på europeisk partipolitik med nuvarande alternativ ideologierna som ligger bakom de flesta politiska partier har antingen hundraåriga historier bakom sig och kämpar desperat för att fila ner sina kanter åt höger/vänster eller så har de givit upphov till enfrågepartier med alldeles för starkt fokus på lösningar inom sin egen nationalstat.

Sen är ju Peter Capaldis skotska accent aldrig fel heller.

Intervju med seriens skapare Armando Iannucci på BBCs sajt, samt highlights från de sex avsnitten.

Apropå "middle England" är det såklart TV-soffan som gäller även i eftermiddag, med blicken på Emirates Stadium i Ashburton Grove, och då kan det ju vara helt rätt med att läsa en Guardian-krönika som får effekten att man riktigt kan se framför sig hur det börjar vattnas i munnarna på de hopplösa från andra ändan Seven sisters road.

Haha. Det är grymt.

torsdag 17 augusti 2006

4. Att angöra en brygga


Med bara nio dagar kvar till invigningen av kvartsmiljard-investeringen Swedbank Arena läser jag en hel del underhållande kommentarer på ÖA:s vinklade webbfråga om huruvida den nya hallen har gjort staden vackrare. Jag lämnar ändå både de mest udda kommentarerna och det mediegymnasiala försöket till vinkling därhän, det sistnämnda bland annat till följd av att opinionen ändå verkar ha reagerat på ett oväntat sätt och gett sitt gillande till den exteriöra arkitekturen.

Nä, personligen är jag ingen hardcore-supporter av Bergfjords arkitektkontors exteriör (som ju dessutom upprepas, med få variationer, på ett flertal platser i elitseriesverige). Interiören väntar jag med att bedöma till mitt första besök på plats, men jag måste erkänna att den sponsorframkallade färgkombinationen svart-orange verkar fungera bättre, både än vad jag i förväg trodde och jämfört med Scaniarinkens vulgära svart-röda excess från ifjol.

Exteriören kunde ju dock ha varit en helt annan, i juni 2002 presenterades en förstudie av MoDo i samarbete med kommunen där Arne Wistedt på arkitektfirman SWECO FFNS stod för bilderna. En, såhär i efterhand, både underlig och läcker skapelse. Tanken närmar sig en schweizisk alpstuga toppad med en fartygsskorsten på taket, allt vridet 90 grader jämfört med nuvarande lösning.

Inget av detta skulle dock bli verklighet, då först och främst den tilltänkta huvudsponsorn, Fenix Outdoor med sitt starkaste varumärke Fjällräven, aldrig riktigt verkade vara intresserade av att ta på sig den ekonomiska biten av transaktionen (kanske ganska vettigt för ett företag som på den tiden hade vinster i 50-miljonersklassen). Viktigare ändå var dock det totala ointresset från de kommunala politikerna att ställa upp med de nödvändiga lånen och pengar för markarbeten. Ja det gällde ju på hösten 2002, dagar innan ett stundande kommunalval.

Med ett något friserat förslag från Bergfjord, stöd från politiker som något år tidigare röstat nej (men nu blivit återvalda), någon miljon i insats i arenabolaget från Forspro AB och ytterligare några från MoDos lockout-säsong 2004-05, med sitt starka kassaflöde, kunde så den hall som nu invigs börja byggas.

Så långt nutidshistoria, men att historien i mångt och mycket återupprepas är fallet också i Öviks kommunalfullmäktige, redan 1964 (då "stadsfullmäktige") hoppade man av en uppgörelse om att finansiera en tredjedel av Kempehallen tillsammans med Själevads kommun och MoDo AB. 1988 återupprepades historien men nu var det inte MoDo i första hand som fick sitta med Svarte Petter p.g.a. rädsla för opinionen. I slutet av 80-talet var "Inre hamnen" fortfarande en ganska sorglig syn och under sommaren började planer på ett "tjänstecentrum", nytt bibliotek och ett äventyrsbad i denna stadsdel att sippra ut. Gott så, men med bara några dagar kvar till valet släpptes en mindre bomb i ÖA då det påstods att dåvarande kommunalrådet Vidar Fahlén var förespråkare för något som då skulle ha blivit Sveriges mest spektakulära arenaprojekt. Inuti Varvsberget skulle ett gigantiskt bergrum sprängas ut för en fotbollshall, behovet var då säkerligen påhejat av dåtidens försök till elitfotbollssatsning - Örnsköldsviks FF.

Tidpunkten sänkte dock förslaget, det blev tvärtyst och inget hördes förrän någon vecka efter valet, då en (s)+(c)-uppgörelse klubbade igenom de första delarna i det som skulle bli Arken och det nya biblioteket. "Bergakungens sal" var skrinlagd (och ÖFFs saga skulle snart vara all), men en mystisk sak hade istället letat sig in på arkitekten Per-Eddie Bjuggstams förslag till översiktsplan för den "nya" Inre hamnen. Mitt emot nuvarande bussstationen, och på mark som idag delvis inkräktar på det tveksamma Mittuniversitet ser vi en byggnad med bekant Kempehallsk välvning.

Till en början nämndes den knappt, men någon dag senare antyddes att det kunde vara tal om en ny hall för ishockey, vilket 1988 (ett halvår innan Globens invigning) skulle ha inneburit den första helt nya hallen i högsta serien sedan Scandinavium i början av 1970-talet. Ingen vidare drivkraft eller intresse verkar dock ha funnits från MoDos sida, ganska förståeligt i sig då de enda förebilderna för en ny stor hockeyarena i Europa på den här tiden borde ha varit ritningarna för de gigantiska projekten Globen och Typhoonhallen i Åbo. Svårt att relatera till, och synen att man skulle locka fler åskådare med högre komfort i ishallarna, för att i sin tur kunna betala högre löner i konkurrens med bland annat ett marknadsekonomiskt östeuropa var ju självklart inte ens i närheten av att vara realistisk. Erich Honecker hade väl inte ens lämnat över till Egon Krenz, va?

Muren föll och man kunde satsa en kvarts miljard på en ishall i Örnsköldsvik, fa...Carl Edblom/Jarl Strömbäck tro't...

onsdag 16 augusti 2006

3. Försök till försäsongsgnäll


Snacket efter de 3 första försäsongsmatcherna har hittills berört ett gammalt bekant MoDo-problem, nämligen målfabrikationen. Problemet i sig är dock inget som ter sig vidare allvarligt då laget ådrog sig sammanlagt 30 stycken 2-minutersutvisningar i matcherna mot Mora och Jyväskylä, fjolårets nia i SM-Liiga. Att frångå sina ordinarie 5-mot-5-formationer under sammanlagt 50% av speltiden ger oundvikligen dåligt underlag för att utvärdera dem.

ÖA:s Per Hägglund ställer den fråga som officiella hemsidan missar, nämligen om misstagen var självförvållade, vilket Lückner till viss del tvingas erkänna. Ett försvarsspel med hög rörlighet och eliminerande av spelvägar kommer att vara av yttersta vikt för framgång i ett läge där elitseriedomarna skulle börja döma efter den nuvarande NHL-nivån. Det är i och för sig svårt att peka ut Lückners hockey som särskilt belastad av hakning och interference-synder, speciellt då hans fjolårsversion av laget var det lag som drabbades av färst antal tvåminutare i hela serien.

Till sist: en white trash-notering signerad Ålands Penningautomatsförening (PAF).

tisdag 15 augusti 2006

2. Introduktion och minimanifest

1. Alfredshemsk är inte en MoDo-blogg, det är en blogg med viss anknytning till ett supporterskap till föreningen som en gång hette Alfredshem.

2. Bloggen är inte ett försök att få anställning på ÖA eller TÅ.

3. Regelbunden läsning av bloggen medför att du utsätts för ekonomiska, föreningsdemokratiska samt marknadsförings- mässiga åsikter om föreningen som en gång hette Alfredshem.

4. Regelbunden läsning av bloggen medför att du utsätts för skriverier om privat konsumtion av livsmedel, underhållning och massmedier. Krydda det hela med åsikter om fotboll, pro-EU, pro-federalistiska och anti-nationalstatliga idéer, så är det här säkerligen den hemskaste blogg kopplat till ett supporterskap till föreningen som en gång hette Alfredshem du någonsin kommer att läsa.

5. Statistik ljuger aldrig, bara dess användare.

6. Föreningen som en gång hette Alfredshem ska spela i rött, vitt och grönt. Alternativt grönt, vitt och rött.

7. Föreningen som en gång hette Alfredshem kan få spela i andra färger än rött, vitt och grönt om sponsringssumman för detta överstiger €1 miljon/säsong.

8. Hockeyspelare är inga föredömen för hur bloggare eller dess läsare ska leva sina liv.

9. Till och med mycket bra betalda hockeyspelare är inga föredömen för hur bloggare eller dess läsare ska leva sina liv.

10. Punkt 8 och 9 är absolut nödvändiga för att orka uppdatera en blogg anknyten till ett hockeysupporterskap.

1. Bilduppladdning