torsdag 17 augusti 2006

4. Att angöra en brygga


Med bara nio dagar kvar till invigningen av kvartsmiljard-investeringen Swedbank Arena läser jag en hel del underhållande kommentarer på ÖA:s vinklade webbfråga om huruvida den nya hallen har gjort staden vackrare. Jag lämnar ändå både de mest udda kommentarerna och det mediegymnasiala försöket till vinkling därhän, det sistnämnda bland annat till följd av att opinionen ändå verkar ha reagerat på ett oväntat sätt och gett sitt gillande till den exteriöra arkitekturen.

Nä, personligen är jag ingen hardcore-supporter av Bergfjords arkitektkontors exteriör (som ju dessutom upprepas, med få variationer, på ett flertal platser i elitseriesverige). Interiören väntar jag med att bedöma till mitt första besök på plats, men jag måste erkänna att den sponsorframkallade färgkombinationen svart-orange verkar fungera bättre, både än vad jag i förväg trodde och jämfört med Scaniarinkens vulgära svart-röda excess från ifjol.

Exteriören kunde ju dock ha varit en helt annan, i juni 2002 presenterades en förstudie av MoDo i samarbete med kommunen där Arne Wistedt på arkitektfirman SWECO FFNS stod för bilderna. En, såhär i efterhand, både underlig och läcker skapelse. Tanken närmar sig en schweizisk alpstuga toppad med en fartygsskorsten på taket, allt vridet 90 grader jämfört med nuvarande lösning.

Inget av detta skulle dock bli verklighet, då först och främst den tilltänkta huvudsponsorn, Fenix Outdoor med sitt starkaste varumärke Fjällräven, aldrig riktigt verkade vara intresserade av att ta på sig den ekonomiska biten av transaktionen (kanske ganska vettigt för ett företag som på den tiden hade vinster i 50-miljonersklassen). Viktigare ändå var dock det totala ointresset från de kommunala politikerna att ställa upp med de nödvändiga lånen och pengar för markarbeten. Ja det gällde ju på hösten 2002, dagar innan ett stundande kommunalval.

Med ett något friserat förslag från Bergfjord, stöd från politiker som något år tidigare röstat nej (men nu blivit återvalda), någon miljon i insats i arenabolaget från Forspro AB och ytterligare några från MoDos lockout-säsong 2004-05, med sitt starka kassaflöde, kunde så den hall som nu invigs börja byggas.

Så långt nutidshistoria, men att historien i mångt och mycket återupprepas är fallet också i Öviks kommunalfullmäktige, redan 1964 (då "stadsfullmäktige") hoppade man av en uppgörelse om att finansiera en tredjedel av Kempehallen tillsammans med Själevads kommun och MoDo AB. 1988 återupprepades historien men nu var det inte MoDo i första hand som fick sitta med Svarte Petter p.g.a. rädsla för opinionen. I slutet av 80-talet var "Inre hamnen" fortfarande en ganska sorglig syn och under sommaren började planer på ett "tjänstecentrum", nytt bibliotek och ett äventyrsbad i denna stadsdel att sippra ut. Gott så, men med bara några dagar kvar till valet släpptes en mindre bomb i ÖA då det påstods att dåvarande kommunalrådet Vidar Fahlén var förespråkare för något som då skulle ha blivit Sveriges mest spektakulära arenaprojekt. Inuti Varvsberget skulle ett gigantiskt bergrum sprängas ut för en fotbollshall, behovet var då säkerligen påhejat av dåtidens försök till elitfotbollssatsning - Örnsköldsviks FF.

Tidpunkten sänkte dock förslaget, det blev tvärtyst och inget hördes förrän någon vecka efter valet, då en (s)+(c)-uppgörelse klubbade igenom de första delarna i det som skulle bli Arken och det nya biblioteket. "Bergakungens sal" var skrinlagd (och ÖFFs saga skulle snart vara all), men en mystisk sak hade istället letat sig in på arkitekten Per-Eddie Bjuggstams förslag till översiktsplan för den "nya" Inre hamnen. Mitt emot nuvarande bussstationen, och på mark som idag delvis inkräktar på det tveksamma Mittuniversitet ser vi en byggnad med bekant Kempehallsk välvning.

Till en början nämndes den knappt, men någon dag senare antyddes att det kunde vara tal om en ny hall för ishockey, vilket 1988 (ett halvår innan Globens invigning) skulle ha inneburit den första helt nya hallen i högsta serien sedan Scandinavium i början av 1970-talet. Ingen vidare drivkraft eller intresse verkar dock ha funnits från MoDos sida, ganska förståeligt i sig då de enda förebilderna för en ny stor hockeyarena i Europa på den här tiden borde ha varit ritningarna för de gigantiska projekten Globen och Typhoonhallen i Åbo. Svårt att relatera till, och synen att man skulle locka fler åskådare med högre komfort i ishallarna, för att i sin tur kunna betala högre löner i konkurrens med bland annat ett marknadsekonomiskt östeuropa var ju självklart inte ens i närheten av att vara realistisk. Erich Honecker hade väl inte ens lämnat över till Egon Krenz, va?

Muren föll och man kunde satsa en kvarts miljard på en ishall i Örnsköldsvik, fa...Carl Edblom/Jarl Strömbäck tro't...