onsdag 11 oktober 2006

20. Recension #1

Tack vare Paddans kommentar om Simon Kuper kom jag ihåg att jag inte läst Christer Ericssons 152 sidor långa bok om lagidrott på svenska bruksorter: ”Fotboll, bandy och makt”. Trots att den hade ett visst uns av akademisk torrhet och formalia var det dock en lättläst historia som hela tiden drev en önskan att läsa vidare och jag betade av den på tre kvällar framför TV:n.

För den helt oinvigde handlar Ericssons bok alltså om en rad bruksorter i Svealand och Norra Götaland, dess företagsledningar samt i vilken utsträckning och med vilka bakomliggande syften dessa stöttade de lokala idrottsföreningarna. Gemensamt för de bruksorter Ericsson studerat, Sandviken, Degerfors, Grycksbo, Lesjöfors m.fl. är att dess lag i stort sett undantagslöst, i något skede under 1940- till 1960-talen, nådde den högsta divisionen i sin idrott, fotboll eller bandy. I ytterligare ett fall (Husqvarna IF) blev föreningens ishockeysektion senare en del i ett framgångsrikt ishockeylag med 2 SM-guld.

Att en MoDoit med intresse för föreningens rötter borde läsa den här boken ser jag som ganska uppenbart, även om familjen Kempe och dess brukssamhällen inte behandlas eller ens nämns i förbigående i boken. Läsvärdet ligger istället i det företagsledningsperspektiv Ericsson tar på lagidrotten, vad disponenterna ville uppnå med att stötta (”sponsra” gjorde man ju inte officiellt i amatöridrott) sina lag och vilka värderingar de ville sprida bland sina arbetare genom att göra det. Beskrivningarna om hur brukspatronerna svarar jakande på alla sina anställdas önskemål om inköp av idrottsutrustning, arenabyggande och driftsstöd går ju precis i linje med vad man hört om Kemparnas brukssamhällen i allmänhet och Hörnett med dess Kempevall och –hall i synnerhet.

Det som är bra med Ericssons bok är också att han inte försöker bunta ihop företagsledningarnas syften och generalisera allt för mycket. Å ena sidan får man en inblick i sinnet hos den djupt konservative och fosterlandsälskande William Nisser i Grycksbo som ville ”etablera en samförståndsanda fri från ideologiska värderingar” och ”frambringa sunda kroppar” med goda ”själsliga egenskaper”. Å andra sidan fanns den socialliberale Gerard De Geer i Lesjöfors som mer ville måla upp en bild av ”Lesjöfors-andan” (där idrottsföreningen och dess prestationer var en del). Den goda Lesjöfors-andan ställde han mot socialismen och ville få den senare att framstå som ”frihetsberövande, utopisk och orimlig” i relation till vad arbetarna hade just då.

Utan att ha några anspråk på sanningen måste jag säga att just den här relationen mellan familjen Kempe, Mo & Domsjö samt idrottsföreningen Alfredshem/MoDo inte alls utreddes på ett bra sätt i den jubileumsbok som kom 1996. I boken ges det på många ställen antydningar om stöd, men hur företaget såg på sponsringen uttryckligen klarades av på 10 rader, bland annat med ett uttalande av marknadschefen år 1994. Det är synd eftersom det finns akademiska avhandlingar om Kemparnas bruksorter, det finns en Kempestiftelse och det fortfarande finns levande släktingar som borde ha både källmaterial och en bra insyn i hur det resonerades på 40-, 50 och 60-tal om stödet till Alfredshems IK. Ett stöd som ju faktiskt är ganska spektakulärt på det sättet att företaget/arbetsplatsen till slut fick föreningen att anta sitt namn, precis som Bayer Leverkusen, Arsenal FC, Philips Sport Vereniging Eindhoven och Thames Ironworks FC (senare West Ham United) längre ner i Europa, men mycket ovanligt i Sverige på det tidiga 1960-talet.

Kemparnas personalpolitik och bruksorter behandlas som sagt i akademiska avhandlingar, men i gengäld så tycker jag efter en kvarts skumläsning av innehållet i till exempel Gunnar Nordströms avhandling från 1990 (inte Expressen-Nordström, antar jag) att idrottsföreningarna helt glöms bort som ett aktivt medel i personalpolitiken. Nordström verkar vara väldigt inne på att måla upp Kempe som en sträng patriark och då passar väl antagligen inte stödet till idrottsföreningar in, utan det är mer intressant att lämna stort utrymme åt Frans Kempes mindre lyckade försök till egna, företagskontrollerade ”arbetareföreningar”.

Det är intressant att både idrottshistorikerna och de belästa ekonomihistorie-akademikerna kan missa en sådan uppenbar koppling och att intressera sig för vad den har betytt. Det är väl, antagligen, Sveriges mest uppenbara koppling mellan ett företag och en idrottsförening man har missat…

måndag 9 oktober 2006

19. Allmän slaskpost #2

Om ni hittills hunnit med att fundera på vilken filosofi herr Awful bygger sitt tänkande på kan det nu slås fast att jag är 100% existentialist, enligt Jean-Paul Sartre. Tråkigt, eftersom jag i och för sig har gillat Kant, sedan jag såg en Kunskapskanal-dokumentär. Men bilden av en gammal småsur gubbe som kan allt och inte ens Charles De Gaulle vågade ifrågasätta är såklart ganska lockande. Sartre får det bli, och jag måste läsa på mer. Kul kollision mellan marxisten Sartre på första plats och mörkblåa Ayn Rand på femte, vilken i sin tur ju beskrev Kant som "ett monster". Det går nog aldrig att använda det här testet för att säga vilket parti man ska rösta på i ett val, och det känns ganska ok för min del.


1. Jean-Paul Sartre (100%)

2. Kant (84%)

3. Prescriptivism (77%)

4. Spinoza (70%)

5. Ayn Rand (70%)

6. Jeremy Bentham (65%)

7. Stoics (56%)

8. John Stuart Mill (55%)

9. Aquinas (48%)

10. David Hume (44%)

11. Nietzsche (40%)

12. Epicureans (39%)

13. Aristotle (37%)

14. Thomas Hobbes (36%)

15. Plato (30%)

16. Ockham (25%)

17. St. Augustine (25%)

18. Cynics (19%)

19. Nel Noddings (13%)

7 600 människor valde i lördags att sätta mening i sin tillvaro genom att besöka Framnäsudden, vilket då var den högsta publiksiffran sedan 10 februari 1967, som tidigare konstaterats här på bloggen. I ett fint och snyggt klippt webbtv-inslag får vi, bland mycket annat, höra Niklas Sundström sjunga "Vad, vad, vad var det..." och Magnus Wernblom prata hemflytt. I ÖAs ljudspår till bildspelet är Harald Lückner jovialisk i största allmänhet, och dessutom verkar han ha släppt lite på sitt tidigare korståg mot ordet "derby". Vilket säkert glädjer Mia Karlsson (och i förlängningen även Ecke).

Matchrapporter från ÖA (kort), officiella hemsidan, Expressen (via TT) samt Aftonbladet (I) och (II). Av dessa finns det läsvärde i officiella hemsidans och Expressens rapporter som förmår måla upp en matchbild samt Aftonbladet (II) som bjuder på reaktioner från Wernblom över banderollen.

Det har sagts förut, men MoDo låg inför måndagens matcher trea i tabellen med, i stort sett, lika många gjorda som insläppta mål. Detta med Europas troligen bäste målvakt längst bak i försvaret, sammantagna faktum som i alla fall för mig gör det glasklart var alla lösa slantar tillgängliga för förstärkningar ska gå. Eventuella forwards som brister i detta läge ska bytas ut mot tillbakakallade juniorer, inget annat.

fredag 6 oktober 2006

18. Syndaflod i Coop, blött i Botnia, i övrigt mestadels soligt

Det har varit blött i vår del av världen på sistone, omväxlande regnat och duggat i snart en vecka känns det som. Som tur är lever vi i en del av världen med hyfsad dränering och lämpliga höjdskillnader, därför slipper vi också oftast bilder som på Alfred Sisley-målningen från Port Marly här till vänster. Ett gammaltestamentligt tema är ju för övrigt att man ska få det blött om fötterna om man syndar för mycket, vilket osökt (eller ska det vara: ganska sökt, kanske?) kan föra texten vidare till COOP Arena igår kväll.

En ledning från första perioden, fabricerad av Pasi Tuominens klubba, vilken med lite tur kunde ha varit uppe i två mål försvann i rask takt och förbyttes istället i något som åtminstone målmässigt måste beskrivas som en förnedring. Vad var det då som gick fel?

Bror? Vattentäta försvarsskott? Nyförvärv?

Fråga inte en stackars bloggare med endast webbradio, swehockey.se, hockeyligan.se och ett halvt dussin matchrapporter att välja mellan, men det är illa att behöva se webb-TV-intervjuerna med Per Svartvadet och Fredrik Andersson. Den förstnämnde vill inte riktigt säga det rakt ut, den andre pekar dels på antalet utvisningar och dels på att "man förlorar i stort sett alla närkamper" samt en brist på "ödmjukhet" inför uppgiften.

Det är illa.
Det är tre bortskänkta poäng.
Det är inte försvarbart.
Det är en påminnelse om bloggpost #7.
Det hände flera gånger ifjol.

Det är det sämsta av allt, en välförtjänt förlust och därför ägnar man efterföljande dag åt helt andra aktiviteter än att bry sig om sitt favoritlag i hockey. Åtminstone innan man började blogga.

En smått surrealistisk bonuslänk bara, innan jag släpper matchen, uppnosad av lulingen "Albert Hall".

Reasons to be cheerful, 4 parts!
Som tur är brukar sådana här dagar innehålla ganska bra material för en känslomässig retur, och idag var inget undantag. Äntligen nyklippt efter 6 veckor, många uppgifter (om än inte alla) som jag satt mig för att göra idag blev bortgjorda, en rykande färsk Offside som ligger på hallmattan när man kommer hem och som inte det vore nog så belönas man dessutom med Sveriges förste uttalat federalistiske utrikesminster någonsin i den nyutnämnda regeringen. Ja, till och med regnet kändes ganska ok en sådan dag.

Federalist, hallänning, absolut inget hockeyintresse
(kommer alltså med all säkerhet inte att dyka upp i rutan under en fjärde finalmatch och säga att han håller på Brynäs)


Jag känner mig faktiskt på så pass bra humör och snäll att jag för er utomsocknes boende återger litegrann av de planer om ett svenskt Hockey Hall of Fame som krafter inom Öviks kommun vill förverkliga. Tidigare har det nämnts lösa planer om detta, och då undermedvetet att det skulle handla om ett Hall of Fame med regional prägel. Det nya med Ulf Eklund-artikeln i ÖA från idag, fredag (pappersversionen), är att det nu kan vara aktuellt med ett nationellt Hall of Fame.

Drivande i projektet är Vision 2008s idrottsansvarige Lasse Söderlind och positiva tongångar från representanter för ishockeyförbundet kan också ses i artikeln. I artikeln publicerades dessutom ett löst, lätt humoristiskt, förslag om att bygga om den nuvarande Cementa-silon bredvid Swedbank Arena till huvudlokal för den permanenta utställningen, kompletterat av sju flytande "puckar" i vad som återstår av Lungviken. Den ombyggda silon skulle dessutom vara förbunden med SBA genom en landgång i formen av en hockeyklubba. Hela härligheten kan beskådas nedan, på en något kornig kopia av originalbilden i ÖA.


Det är visserligen svårt att hålla sig för skratt när det gäller kreativiteten i själva förslaget, som bär klara NuMo-influenser, men det ska också påpekas att det här handlar om en idéskiss och flera alternativa placeringar i staden är dessutom aktuella, bland annat det gamla Rådhuset. Personligen är jag helt för idén om ett nationellt Hall of Fame/Hockeymuseum i Örnsköldsvik och hoppas att Söderlind & co verkligen jobbar vidare seriöst med detta.

Bygden har hockeyhistoria, ett Hockey Hall of Fame drunknar inte bland andra turistattraktioner i Örnsköldsvik, staden får bättre kommunikationer med Botniabanan och har dessutom en akademisk bakgrund när det gäller ishockey, med den numera Umeå-flyttade ishockeyhögskolan. Ett Hall of Fame i Örnsköldsvik skulle mycket väl kunna kompletteras med de forskningsgrenar som idag saknas i Umeå, eller så kan man anmäla intresse för att överta samtliga dessa utbildningar igen, inom ramen för det existerande samarbetet med Umeå Universitet. Att utbildningen försvann från Örnsköldsvik en gång i tiden ska väl kanske inte tas så allvarligt på, när man tänker på att det hela var en del av det dåliga skämtet Mitthögskolan, vars intresse för Campus Örnsköldsvik väl aldrig har varit allvarligt menat.

Jag är dock lite skeptisk till att placera detta HoF i direkt anslutning till Swedbank Arena, då ett Hall of Fame som ska ha något slags nationellt berättigande inte kan ha en sådan tydlig fysisk koppling till en enskild förening som idéskissen här ovan visar. Trovärdigheten och integriteten kan ifrågasättas med en sådan lösning, och alla inblandade måste ha klart för sig att man måste medvetet trycka ner de lokala kopplingarna i de permanenta utställningarna, både för att locka utsocknes besökare och ha någon rätt till att kalla sig för ett nationellt Hall of Fame.

Kortfattat kan man uttrycka det som att en besökare med intresse av österlenska Hammenhögs IF ishockeybravader på 1960-talet ska ha lika goda möjligheter att finna information i ett sådant Hall of Fame som att någon med Svedjeholmen-anknytning ska kunna hitta vad denne söker. Möjligen med undantag för Anders Hedberg-rummet, då.

Det får absolut inte bli halvhjärtat och det ska absolut inte hoppa människor och uppdrag mellan MoDos organisation och Hall of Fame-organisationen.

tisdag 3 oktober 2006

17. Kioskvältare

Jag missade en sak i den förra posten med rent publiksiffrefokus, nämligen att knåpa ihop en topp 10-lista med de högsta publiksiffrorna för MoDo på hemmaplan. Nu är detta åtgärdat och du kan se listan här nedanför i all sin härlighet. Anledningen att jag tar chansen att posta den just nu är såklart att Ticnet i skrivande stund redovisar matchen mot Skellefteå på lördag som slutsåld. Fler biljetter lär dock släppas eftersom.

(Alla siffror från samtida papperskällor)
  1. 9 153 640119 AIK (42) (Div.1 N.)
  2. 8 778 650106 BIF(2–11) (SM-slutspel)
  3. 8 400 640220 DIF (3–4) (SM-slutspel)
  4. 7 981 670210 DIF (3–4) (SM-kvartsfinal #1)
  5. 7 277 691106 BIF (1–1) (Div. 1 N.)
  6. 7 213 670217 BIF (4–6) (SM-semifinal #1)
  7. 7 020 670214 DIF (3–2) (SM-kvartsfinal #3)
  8. 6 747 621210 SAIK(1–3) (Div. 1 N.)
  9. 6 679 060921 LHC (1–0) (Elitserien)
  10. 6 654 631108 W/Ö (4–3) (Div. 1 N.)
  11. 6 640 771208 SAIK(3–1) (Elitserien)

Som synes knuffade premiärmatchen i Swedbank Arena, mot Linköping, ut den tidigare högsta publiksiffran på hemmaplan i en elitseriematch från topp 10-listan och var dessutom den högsta publiksiffran som redovisats på hemmaplan sedan 6 november 1969. Om Skellefteå-matchen skulle sega sig över 7 000-strecket blir det alltså den första matchen på nästan 37 år som det händer. Det finns ju faktiskt en möjlighet att matchen placerar sig så högt som femte plats genom tiderna, om den skulle överstiga 7 277, och i så fall är det den högsta publiksiffran på hela 40 säsonger.

Den uppmärksamme noterar också att säsongen 196667 har hela 3 matcher med på listan, alla inom loppet av en vecka. Matcherna spelades i playoff-form och en av de största prestationerna i MoDo-historien utfördes i kvartsfinalmatch #2 på bortaplan mot Djurgården, där man kvitterade förlusten i den första matchen på hemmaplan, anförda av en magisk Tore Öhman med hela 5 poäng (3+2). Matchen vanns med 63 och den avslutande matchen hemma resulterade i ytterligare en seger och avancemang till föreningens första SM-semifinal. Rent symboliskt var segern på Johanneshov viktig eftersom MoDo tidigare säsonger ofta varit helt lysande i grundserien men sedan totalhavererat i slutspel. Ett exempel på detta är bl.a. 211-förlusten mot Brynäs 1965 i ett läge när hockeyjournalister faktiskt trodde att laget skulle ha en realistisk chans att utmana om SM-guldet.

Anledningen till min Tore-koppling? Självklart beror det lite på att han och fru Ulla i första numret av Heart of Hockey Magazine endast presenteras som säsongskortsinnehavare och föräldrar till Stefan.

"Bär mig bror, plats nummer 6 och 7 på listan är på väg, tack vare mig!"


"Men det är ganska skönt med stoppad dyna och att få mingla i den troligen högsta publiksiffran på 40 säsonger också"



I sista finalmatchen 1999 bytte Roger Melin från Brynäs ordinarie vita bortatröjor till de svarta hemmatröjorna och vann, ännu ett tecken på att han tror sig vara Sveriges Bill Shankly gavs det igår. Karol svarade dock med ett baseball-trä rakt upp i högfärden och lämnade Homers amatörpsykologi fullständigt på efterkälken. Ytterligare en positiv nyhet från den norska rosa blaskan var att Canal+ nu inte bara förvärvat sändningsrättigheterna till NHL utan dessutom amerikansk collegeidrott och alla sportesteters samt statistikers våta dröm: Major League Baseball. Apropå Karol.

That's it for now. Mot Scandinavium via Säsongskortet och Alfreds soffa.


söndag 1 oktober 2006

16. Biljettluckegate

Jag hade tänkt skriva några rader om den så kallade, eller inte så kallade, biljettluckegate. Biljettluckegate blev ett faktum efter att ett par hundra spontanköpare av biljetter till, i första hand, matchen mot Djurgården missade matchstart på grund av snålt tilltagna möjligheter till biljettförsäljning vid hallen. Men kanske framförallt på grund av den efterföljande svavelosande insändaren till Idrottsfolkets röst. Efter att den första laddningen med 18 läsarkommentarer rasat in känner jag att det nog ändå ger lite mer om jag tar och fokuserar om den här bloggposten något.

För det första är inlägget rent stilistiskt mycket snyggare än vad som vanligen brukar ramla in till "Idrottsfolkets röst", att skribenten lyckas få färgen på kortläsaren att framstå som ett relevant argument ställer ju trots allt vissa krav på elocutio.

För det andra ger sig inläggsskrivaren på det omöjliga uppdraget att få sympati för sin och ytterligare några hundras situation i biljettkön, när vi välorganiserade som redan hade biljett och var inne i arenan säkert översteg 5 000. Fru/Herr Vän av ordning med de kultiverade latinska fraserna har därmed försatt sig själv i ett svårartat retoriskt underläge.

För det tredje misstolkar skribenten sin egen huvudförklaring för varför möjligheterna till biljettköp på plats skulle ha prioriterats ned jämfört med situationen i Kempehallen. Det handlar rimligtvis i så fall knappast om uppfostran med sovjetiska förtecken, utan om ett flertal tecken på liberal, globaliserad marknadsekonomi. Principer som just-in-time, brand loyalty och en matchning av de resurser man har till förfogande till en elitseriematch mot det förväntade besöksantalet. Skulle MoDo däremot alltid erbjuda en skinande rad med tiotalet biljettluckor, bemannade oavsett om det finns biljetter/kunder eller inte, vore det en bild som mycket väl skulle påminna mig om de nyhetsinslag man faktiskt fick från Östeuropa för 16 år sedan.

Att personen ifråga kan få så mycket negativ energi från situationen med biljetterna att han/hon klarar av att skriva en insändare till ortstidningen på en A4-sida, jämfört med att han/hon inte hade energin att fixa biljett i ett tidigare skede är dessutom en intressant paradox, även om den självklart inte ska få hindra personen att uttrycka sig.

Om man så släpper inlägget i sig och går över till en kortfattad analys av själva situationen är det dock tråkigt att ingen från MoDo har bemödat sig/haft tid att besvara ÖAs frågor. Vad det handlar om är ju i grund och botten en helt och hållet positiv nyhet.

Efterfrågan på det man erbjuder har hittills legat nästan 20% över förväntningarna i budget och trots en häftig ökning i försäljningen av VIP-kort, säsongskort och logeplatser verkar dessutom spontanbesökarna vara så många att man inte klarar av att betjäna dem.

Ta nu och läs ovanstående stycke en gång till och fråga dig själv om det är en entydigt positiv nyhet eller en entydigt positiv nyhet?

När du är klar med ditt svar kan du skicka ett rekommendationsbrev till Viktoriaesplanaden 1a för Alfred Awful om du önskar att han ska heltidsanställas som 1:e Spin Doctor/medieanalytiker i föreningen. Löneanspråk: endast 40-50% av en genomsnittlig elitseriespelare.

Apropå löneanspråk så kommenterade Robert Pettersson en viss undersökning på ett kortare och mer kärnfullt sätt än vad jag själv troligen är kapabel till. Rätt har han lik förbannat.

Apropå ingenting så har jag ett småperverst nöje i att leta sågningar av skivor jag just köpt, jag hittade ingen regelrätt sådan av Deportees "Damaged Goods" (Tegsrötterna som talar i er Alfred), men jag hittade något underligt i Kristianstadsbladet som jag ville delge omvärlden.
"Textmässigt har Deportees en bit kvar till Dylans poesi. Som i så mycket annan musik som kommer från Norrland finns där ändå en folkloristisk närhet som appellerar till den påtagliga tillvaron. Inte drömmar, inte betraktelser, bara rakt och frankt som en karg granskog."
Norrland! Folkloristisk! Närhet! Apellerar! Tillvaron! Frankt! Granskog!

När jag blir stor vill jag också bli musikrecensent på en lokaltidning. Jag undrar vad man hade kunnat göra av en tågfärd med Kustpilen genom våtmarken utanför nordvästra Kristianstad en regnig novemberdag? En onsdagkväll på Ekohallen i Fjälkinge med skrikande barn? En otrohetsaffär under en konferensövernattning på Hotell C4?

Glöm det aldrig barn, världen är full av stilistiska möjligheter.