fredag 5 januari 2007

21. Recension #2

För att sparka igång den här sovande skapelsen igen tar jag, precis som vilken 27-årig version av Ulf Lundell som helst, med utsikt över en nygödslad sydöstskånsk åker och en kopp grönt te i näv…äh, prententiöst (men tyvärr sant). Jag börjar om i vilket fall som helst.

Er Alfred sätter i denna post (tillika bloggens andra recension) tänderna i Hasse Anderssons projekt (eller "tidiga testamente som officiell MoDo-skribent under fyra decennier"?); ”The Heart of Hockey”. Tio år efter hans bok vid föreningens 75-årsjubileum var upplägget ett annorlunda, vilket Hasse har varit tydlig med i både marknadsföring och bokens introduktionsstycke. Det handlar alltså om hans personliga syn på 40 år av MoDo-åskådande och –skriverier. Jag blir därför lite besviken på dagens tidigare recension, som publicerades på MoDos sektion av Svenska Fans, vilken försöker slå in en vidöppen dörr med murbräcka. Kritiken som sådan hade däremot varit berättigad gentemot just jubileumsboken, som med sin prägel av ”officiell historieskrivning” fram till 1996 tyvärr inte alls höll måttet. Den hade oproportionerligt fokus på spelarbiografier samt en väldigt bristande analys av organisatoriska och ekonomiska aspekter. Speciellt utvecklingen från ideell förening med ett flertal idrotter till en specialförening med (då) tiotals miljoner i omsättning lämnades i stora drag därhän.

Nog om detta, jag går vidare till mina personliga synpunkter om just denna bok.

Avgränsningsmässigt följer Hasse tidsmässigt den ram han presenterat för boken, tiden mellan 1938 fram till hans första jobb på ÖA behandlas endast pliktskyldigast, vilket är bra och inte innebär några krystade distraktionsmoment. Det MoDo vi lär känna i boken är precis på väg att etablera sig i högsta serien, ska till att byta namn från Alfredshem till MoDo pga. förhoppningar om ökad (och säkrad) sponsring och i båset står den antagligen enskilt viktigaste faktorn till föreningens framgångar under 1950-talet, tränaren Carl Abel ”Kabben” Berglund. ”Kabben” och en rad av Hasses favoritspelare under de kommande decennierna presenteras därefter i egna kapitel enligt en vanlig mall i idrottshistorisk litteratur. Gott så, artiklarna är välresearchade, bjuder på en del resonemang, Hasses egna åsikter skymtar igenom och vi bjuds dessutom på kuriosa och kommentarer från huvudpersonerna som gör dessa kapitel så mycket mer levande än vad framtida författare av MoDo-historia kommer att kunna erbjuda.

I övrigt bjuds vi på:

* En kronologisk genomgång av tränarna där Hasse betygsätter samtliga av dessa (bra!)

* Hasses personliga all star-team för spelare genom tiderna

* Temakapitel om guldsäsongen 1978-79 samt 1998-99 (med dess långa topp och bråddjupa dal).

* Ett fattigt kapitel om matcher och turneringar i Europa (var tog Spengler Cup på 60-talet vägen t.ex?)

* Viss insyn i beslutsprocesserna bakom Swedbank Arena.

* Samt slutligen ett pliktskyldigt stycke om damhockeyn.

I hantverket som sådant överträffar Hasse mina förväntningar och jag är därför redo att redan här dela ut ett högt betyg och utnämna boken till den bästa text som skrivits om föreningen hittills.

När det omdömet är avklarat kan jag ändå sysselsätta mig med lite teoriserande, formaliakritik och allmänna resonemang för den läsglade. För det första går självklart formatet, med 60-70% fokus på spelarpresentationer, att diskutera. Är det verkligen det bästa sättet att torrlägga Hasse på hans MoDo-minnen? Kunde inte mer ha tvingats ur honom ifall en påstridig förläggare hade tvingat honom att tycka till även om ordföranden, styrelser och hanteringen av föreningen i avskilda kapitel? Antydningar till att Hasse verkligen vill tycka saker finns faktiskt i den här boken, men med ett annat ramverk för berättelsen tror jag att han hade fått fram ännu mer.

Statistikdelen kan jag tyvärr inte vara nådig med, i marknadsföringen basunerades det ut ”… Här finns också ALLA spelare, ALLA tabellerna plus mycket, mycket annat.” Det enda som övertygar här är de, av Patrick Edlund, nyproducerade delarna längst bak i stycket, men tabellerna och poängligorna verkar tyvärr vara direktkopierade direkt från jubileumsboken från 1996 och saknar därför all information om spelare innan 1960 samt har ett gap i tabellpresentationen under andra världskriget. Det är tråkigt när marknadsföringen för detta stycke var så bombastisk, men egentligen går det i linje med bokens huvudtema, Hasse är ju inte känd för att vara någon stor sifferhistoriker − under hans tid på tidningen Hockey sköttes siffrorna av de hängivna historikerna Greger von Konow och Tom Ratschunas. Återigen borde ett intresserat bollplank på förlaget ha kunnat få Hasse att antingen ta fram saxen för de ofullständiga delarna, fått Patrick Edlund att redigera hela kapitlet eller att hålla igen på de överdrivna omdömena i marknadsföringen för detta kapitel.

Besläktat med ovanstående är att korrekturläsningen av texten, som sett till språket i stora drag är korrekt, brister i faktahanteringen på en hel del ställen. Självklart vet Hasse att Landshut inte ligger i Ryssland, att Skellefteås supporterklubb inte heter ”North Poser” samt att MoDo inte tog brons i SM säsongen ”1970-71”, men om man inte utsätter texten för en korrekturläsare som också har koll på MoDo-historien kommer sådana uppenbara fel att slinka igenom, trots en fernissa av rättade språkliga fel.

Avslutningsvis vill jag vara positiv när jag redan utsett boken som den bästa sammanhållna skriften om MoDo-historia hittills, och därför berömmer jag den utsökta bildresearchen som gjorts för boken. Rikt både i omfång och kvalitet på bilderna.

Hasse har förtjänat 269 kronor av din förmögenhet med detta verk, ge honom dem.