lördag 29 december 2007

32. Mellandagsfiestan, femte växeln

Ända sedan säsongen 2000-01 har Svenska Hockeyligan AB valt att lägga matcher i perioden mellan jul och nyår. Resultatet har, i alla hockeykulturbygder åtminstone, varit mycket positivt rent publikmässigt och hockeyn har dessutom, medvetet eller o-medvetet, lyckats tränga undan en av de sista massmediala fristäder som bandyn hade.

Örnsköldsvik, med sin stora andel hemvändare under julen, är inget undantag och med fredagens match mot Luleå bakom oss kan vi se att 45 616 av de 47 100 biljetter som varit till salu för mellandagsmatcher i Kempehallen och Swedbank Arena sedan år 2000 har sålts. Det innebär att 96,1% av biljetterna har gått åt och vid ett flertal säsonger (inklusive årets) har det rört sig om utsålda hus och därmed en vink om att det borde gå att sälja ännu fler biljetter under dessa dagar, om kapacitet funnits.

Mellandagarna är alltså den absolut bästa perioden för biljettförsäljningen under grundserien utan att man från föreningens sida satsar särskilt hårt på marknadsföring kring dessa matcher. Hemvändarna skapar festerna ändå.

Hur tar man nu då detta vidare och varför har jag börjat knappa på den här posten?

Jo, jag har dels inspirerats av Martin Sedins tankar om en utomhusmatch mellan MoDo och Timrå som i den krönikan stöp på bristen av en tillräckligt stor utomhusarena i närområdet, men jag tycker dessutom att det finns en reell chans att göra mellandagsmatchen till en enorm fest för hockeykulturen i Ö-viksområdet och kanske även ett årligt avbrott i den lunk och grå vardag som riskerar att komma, om några säsonger, när det gäller den fantastiska komforten i Swedbank Arena.

Mitt förslag är helt enkelt att slänga de 3 200 stolarna i Kempehallen (och då dessutom troligen sänka underhållskostnaderna för hallen med några tusenlappar/år). Sätt in en extra ståplatsrad runt isen för MoDoCup-ungdomarna och vi har återskapat en hall med drygt 9 000 ståplatser. Med kreativ marknadsföring, bra logistik med bussar, tillfälligt tillstånd för öltält på grusplanen utanför hallen så har vi dessutom skapat en enorm häxkittel som kommer att vara det häftigaste svensk hockeykultur skådat. Absolut all medieuppmärksamhet under denna omgång skulle vara riktad mot Hörnett och det pumpande Hiertat af Hockey.

Potentialen att slå publikrekordet på 9 153 personer från 1964 ska självklart också vara en komponent i en hetsig marknadsföring av ett sådant evenemang.

Negativa sidor?

Box- och säsongskortsinnehavare tappar uppenbarligen sin komfort under en av säsongens 28 hemmamatcher, men frågan är om de känner så mycket för att kräva kompensation när de kan ta sina högskolestuderande barn (på annan ort) med sig till en upplevelse av det här slaget?

Det är en påtaglig nostalgikomponent inblandat i detta och det är viktigt att man ser på det hela som en marknadsförings-teknik och avbrott i grundserievardagen. Inte som the way of the future.

onsdag 19 december 2007

31. Lost in the Supermarket

Inget ont om den här föreningens förmåga att synas i samband med konsumentprodukter i hela landet och att man därmed nästlar sig in i folks undermedvetna. Vi ska ju till och med ha fått vår nuvarande supporterklubbsordförande, klackledare och över-tifosi tack vare messmörskopplingen i mitten av 1990-talet.

Tyvärr måste jag dock, efter att ha varit med och rensat Sveriges sydligaste ICA Maxi-butik på punschrullar med kort datum, säga att jag är svårt förvirrad och chockad efter att ha uppmärksammat den här marknadsavdelningens senaste knep för att locka till merförsäljning.

"Se ditt favoritlag OCH MoDo Hockey!"

Hur då?

För en förvirrad minoritet i Härnösand och nordligaste Medelpad kanske det hade funnits behov av de här klistermärkena, men i övrigt kan man bara konstatera att något måste ha gått allvarligt snett i tankearbetet.

Jaja, nu har jag äntligen lyckats lägga vantarna på ett exemplar av Evenemangsarenans i Örnsköldsviks ABs årsredovisning för det senaste räkenskapsåret. Stämman i bolaget hölls den 29 oktober 2007 och den här handlingen ger en oumbärlig kompletterande bild av föreningens ekonomiska ställning, inte minst eftersom den juridiska personen "EIÖ AB" numera är till 100% ägd av föreningen och i förlängningen då oss medlemmar. Tillsammans med föreningens verksamhetsberättelse från i somras har vi MoDoiter en mycket fin möjlighet att, i 2 dimensioner, granska vad våra ledande företrädare gör för våra pengar och detta hade jag tänkt återkomma till i ett kommande inlägg.

God Jul säger jag, samtidigt som jag har en tydlig ambition att bli mer proppmätt än vad hela MoDos a-lags kollektiva agerande på isen signalerar om just nu. Halländsk grönkål, dansk flæskesteg och tjeckisk öl, det är viktiga delar i mitt recept.

Apropå ingenting alls så måste jag nog fira ovanstående rad med ett 31 mål, tack för det Shinzawai Productions.



söndag 16 december 2007

30. Ett maktspel med flera bottnar?

I svensk hockeymedia har vi under de senaste dagarna kunnat få kommentarer kring IIHFs val att säga upp avtalet som reglerar spelarövergångar till NHL, vissa är genomtänkta, andra mindre genomtänkta. Vissa är övertygade om att Nordamerikas relativa köpkraft kommer att förbli oförändrad, andra är det inte. Ytterligare en grupp tar inte ens med den typen av funderingar i analysen, ofta baserar sig då den typen av artiklar på någon slags underförstådd analys som menar att NHLs köpkraft är oberoende av köpkraften som går in i nöjeskonsumtion i Nordamerika, eller att ryssar, svenskar, tjecker och danskar har ett underliggande intresse i att försvara varumärket NHL, med all sin historia, genom dumpade övergångsvillkor.

Allt väl så långt och åsikterna må väl gå isär åtminstone under de närmaste 5-10 åren innan facit utkristalliserar sig, klart är i alla fall att NHLs relativa köpkraft har minskat snabbt de senaste åren och alternativen för ett mellanskikt spelare att spela ut arbetsgivare i nordeuropa mot varandra har definitivt ökat. Detta är såklart inga argument för ett permanent avtalslöst tillstånd, men vad man aldrig ska glömma är att NHL inte är något annat än en affärsidé som historiskt sett varit bra på att försvara ett monopol när det gäller att driva världens bästa hockeyliga. Det historiska argumentet är i sig ingen garanti för att det kommer att bestå eller att övergångar av arbetskraft till den måste regleras med ett centralt avtal. Behovet av avtalet är kopplat till det absoluta monopolet på världens bästa ishockey och ishockeyspelare, inget annat.

Vad som däremot inte behandlats i någon större utsträckning i svenska tidningar är varför René Fasel nu helt plötsligt blivit beredd att ge ett intryck av att spela hardball, tidigare har han ju varit kvick med att betona "vi-får-aldrig-något-bättre"-linjen, men efter ett möte med ett antal tongivande nationer inom IIHF var detta något som nu kunde skrotas.

Inte heller har man kunnat läsa om (inte har jag hittat något i alla fall) den interna kritik som framförts mot IIHF när det gäller fördelningen av medel från A-VM och prioriteringar när det gäller investeringar. Danmark har varit drivande och länder som Slovakien och Tjeckien (med ansträngd ekonomi) märks i kören, men även Sverige och Kanada har varit bland de klagande förbunden, enligt artikeln i Berlingske Tidende från den 30 november. Szymon Szemberg på IIHF svarade förvisso sakligt på klagomålen, men att en irritation mot René Fasels administration och förmåga att skriva avtal med förmånliga villkor faktiskt finns där torde vara ganska uppenbart.

Frågan som väcks inom mig är om René Fasels nyväckta stridslust i den här frågan och faktiskt (hittills) storstilade engagemang i nya Champions Hockey League kan vara ett resultat av att han känner att en blåslampa har börjat brinna under hans fötter?

Jag kan enbart se goda saker i att medlemsländer aktivt ifrågasätter ledningens handlande, trots att Szemberg kan visa upp kongressbeslut, uppenbarligen är ju ledningen inom IIHF beredd att omvärdera ingångna avtal när dess medlemmar uttrycker tvivel om det riktiga i dem.

Det är det aktiva intresset och ständiga ifrågasättandet bland en organisations intressenter som vässar tankearbetet hos de ledande inom organisationen. Detta är sedan i sig ingen garanti för att CHL blir lyckat eller att ett uppsägande av NHL-avtalet på något sätt gynnar en enskild europeisk klubb med mätbara ekonomiska effekter, men risken för ständigt försämrade ekonomiska villkor blir helt klart mindre.

Det måste vara det viktigaste.

Till slut några ord ur en 111 år gammal bok från Stockholm, för en sportchef som kanske hade ett budskap med undangömda poänger i fredags, men misslyckades kapitalt med framläggandet.

-Hur ska man kunna tro dig som inte har någon moral?

-Se, där ha vi det ordet igen! Det är ett märkvärdigt ord; det besvarar alla frågor, avklipper alla resonemang, försvarar alla fel egna, men icke andras nedslår alla motståndare, talar både för och emot alldeles som en sakförare! Nu slog du mig med det, nästa gång slår jag dig!

God natt världen, med alla dess 6 miljarder namn, varav cirka 6 miljarder av dessa namn inte säger mig någonting. Ungefär som ett ett internet-nick, då.

tisdag 11 december 2007

29. Private, give me your name and number!

Egentligen hade jag efter mina senaste gnälliga och allmänt buttra inlägg tänkt vara lite småputtrig och skriva om Hägges-kakor plus en uppmaning att betala medlemsavgiften med tanke på det utskick som troligen har landat i din brevlåda i dagarna.

Intervjun med Anders Källström i dagens ÖA stjäl tyvärr möjligheten att vara enbart småputtrig och Hägges-kakorna sparar jag väl helt enkelt i någon dag till, då.

I en intervju som egentligen handlar om Anders Källströms förmåga att kombinera rollen som VD i Allehanda Media med ordförandeposten i MoDo Hockeyklubb drabbas Källström av en bekant åkomma som har drabbat många 40- och 50-talistmän innan honom.

Anonymainternetforumsfrossan.

Tidigare har ju Hasse Andersson rasat över samma fenomen och dessa båda är långt ifrån ensamma representanter för män i sin generation att tycka samma sak. Att uppgivande av namn- och kontaktuppgifter är (eller i alla fall ska vara) en förutsättning för att få skapa sig ett medlemskonto på modohockey.se är inget som de båda har reflekterat över i sina utfall, så man får anta att deras syn på anonyma insändare i papperstidningar som Örnsköldsviks Allehanda är den samma. Gott så, givet konsekvensen.

En sak jag däremot funderar över är varför möjligheten att få gnälla anonymt ska föreställa ett argument som ska få mig att förnya mitt medlemskap?

Nu är den här poängen väldigt billig och uppenbar - egentligen är det väl inte heller i första hand så att jag vill få Anders Källström, Hasse Andersson eller någon annan man över 40 år att ändra uppfattning om anonyma skribenter på internetforum (eller bloggare, för den delen). Nä, jag är faktiskt bara intresserad av om det finns något alternativt, av klubben sanktionerat sätt att föra fram sina synpunkter?

Ett konkret sätt jag vet är att skicka ett mail till Fredrik Östman på kansliet - vid de 3-5 tillfällen jag haft frågor har jag skickat (o-anonyma) mail till honom och fått svar på allt mellan 20 minuter till 3 timmar. En svarstid som borde göra honom attraktiv för rekrytering som informationsansvarig i många privata tjänsteföretag, tror jag.

Men i alla fall, finns det en möjlighet för de nuvarande skribenterna på modohockey.se:s forum att köpslå med sin anonymitet mot att få ett mer aktivt medverkande från ledande personer i forumet? Säg en situation där alla måste skriva med sina för- och efternamn och endast betalande medlemmar får skriva så att det demokratiska i form av: en medlem = en röst tryggas?*

Är det ett alternativ?

Vill du, Anders Källström, veta vad jag heter och få mina kontaktuppgifter kan du gå till Fredrik Östman så har han säkert något av mina gamla mail kvar. Om inte så ligger fullständiga kontaktuppgifter för mig inlagda i medlemsdatabasen. Du får hemskt gärna ta kontakt med mig på valfritt sätt, telefon eller mail, men jag jobbar mellan 08-17.

Jag tycker det skulle det vara fantastiskt att få höra vad ordföranden i Sveriges, till omsättningen, största idrottsförening tycker om en av sina medlemmars frågor. Det skulle helt enkelt vara en makalös uppvisning i föreningsdemokrati. Jag kanske till och med skulle bli så pass styv i korken att jag får för mig att jag talar för en större grupp av MoDos medlemmar.

På längre sikt tror jag hur som helst att en överlägsen kommunikationsförmåga är ett kompetenskrav som måste ställas på alla personer med ledande ställning inom MoDo Hockeyklubb, Sveriges största idrottsförening, sett till omsättningen (börjar jag bli tjatig nu?).

Att avvikande, hånfulla och till och med korkade åsikter framförs anonymt på Internet är inget som kommer att gå att stoppa, vad den här föreningen måste göra är att anställa tjänstemän som lever i den verkligheten och med överlägsen skriftlig och muntlig kommunikationsförmåga skjuter felaktigheter och smutskastning i sank samt förmedlar en positiv bild av föreningen som hjälper den att hela tiden knyta till sig nya supportrar/kunder/medlemmar.

Vi behöver alltid fler och ska inte tacka nej till någon.

*=Självklart tycker jag inte att medlemsbegreppet täcker in alla människor som borde få ha berättigade synpunkter om MoDos verksamhet, kundbegreppet är mycket bredare än så, men jag försöker bara hålla någon slags föreningsdemokratisk röd tråd i mitt resonemang. Den kan mycket väl vara trasslig och ha avbrott i sin logik, men en röd tråd är den likväl.

lördag 8 december 2007

28. Ett rekord som gör sig bäst i glömska

Tillhör du dem som tycker att Magnus Wernbloms 2-2-mål mot Färjestad och de efterföljande hyllningarna för hans "rekord" här i veckan var ett av dina bästa minnen hittills i Swedbank Arena? Vill du fortsätta leva med den minnesbilden?

Låt då bli att läsa den här bloggposten.

För det första är Per Lundqvists totalsiffra inte 257 mål i tävlingsmatcher för MoDo, den är 263 mål plus eventuella mål i Europacupen 1980. Vad den som räknat ihop hans siffra till 257 mål gjort är att han lagt ihop alla Pers mål från grundseriespel, slutspelsmatcher och kvalseriespel. Förutom då att räkna in de sex målen från kvalserien 1983, vilket var hans sista matcher i MoDo. Anledningen till att just kvalseriemålen från 1983 utelämnats är helt enkelt outgrundlig i efterhand.

Per Lundqvists mål i MoDo, 1968-1983


Grundserie .........SM ........Kval

1968-69
1969-70
0
0



1970-71 0


1971-72 6
10
1972-73 10
10
1973-74 9
18
1974-75 20


1975-76 23


1976-77 33 2

1977-78 15 0

1978-79 31 3

1979-80 16


1980-81 12


1981-82 25 0

1982-83 14
6



Totalt: 263

Man må ha vilka tankar man vill om att baka in kvalseriemål och slutspelsmål i den här statistiken och det är inget jag personligen förordar. Ett rent jämförande av grundseriemål i högsta serien hade varit att föredra, och där är ju Magnus Wernblom sedan länge förbi Per Lundqvist med 225 mål mot Lundqvists 214. Wernblom passerade enligt det sättet att räkna Lundqvist med sitt 1-0-mål den 4 oktober mot Luleå.

Vad det gäller påståendet att Magnus Wernblom faktiskt skulle ha 259 mål i tävlingsmatcher efter lördagens match mot Södertälje är det också ett påstående som tar stryk vid en noggrannare granskning. Statistiken för mål genom tiderna i MoDo (i klubbtidning och matchprogram) följde nämligen, fram till och med säsongen 2001-02, en formel där endast grundserie- och slutspelsmål hade bakats in i Wernbloms siffra. Han stod då följaktligen på 199 mål. Efter säsongen 2002-03 händer något märkligt, då hans 199 mål adderas med 32 mål trots att han endast gjorde 26 grundserie- och 3 slutspelsmål under säsongen. Alltså är siffran då 231 mål i matchprogrammet inför säsongen 2003-04.

Efter säsongen 2003-04 adderas detta med den i sig korrekta siffran 14 grundseriemål och 1 slutspelsmål, för en totalsiffra på 246 mål innan utflykten till Skellefteå.

Varför man valde att ge Wernblom 3 extra mål i matchprogrammets och klubbtidningens statistik efter säsongen 2002-03 är en gåta och ytterligare något som förtar det magiska kring ögonblicket i torsdags. Ännu en tveksamhet är ju att swehockeys databas inte alls summerar till 199 mål för Wernblom efter säsongen 2001-02, utan 195 mål. Har då matchprogrammets/klubbtidningens statistik tagit hänsyn till mål i Europacupspel? En berättigad tanke, men så är inte fallet, eftersom Wernblom stod för sex mål i Europacupen 1996-97 och 0 mål i EHL under 1999-00. Det är ingen siffra som löser några felaktigheter.

Oavsett vilket så kvarstår situationen att "rekordet" Wernblom "slog" i torsdags i grund och botten består av 2 stycken overifierade påståenden. Lundqvists påstådda 257 mål och Wernbloms (då) påstådda 258 mål.

Det enklaste är nog att glömma det snabbt och istället hylla spelaren Magnus Wernblom när han om endast 21 grundseriemål passerar Lars-Gunnar Petterssons elitserierekord på 270 mål.

Ja, men det kanske ändå är bäst om det höljs i dunkel tills den dagen passerat. Det kan ju leda till en-massa-snack-hit-å-dit.

Och det vill vi ju inte.

Har jag nu förstört din helg med det här? Då måste jag säga att jag hur som helst anser att Magnus Wernblom förtjänade en ceremoni för alla sina mål i MoDo, så visst var det rätt att du stod där och gav honom en stående ovation för det. 258 mål eller inte.

Seså, ta nu en kopp glögg till så har du snart glömt den här bloggposten också...

söndag 2 december 2007

27. Things fall apart

I Årets Ishockey 1980 finns en symbolisk bild som gnagt på min njutning av guldet under sommaren. Det är Per Lundqvist som ligger och synar isen i Leksands Isstadion under vintern efter MoDos förra guld. Faktiskt är bilden från 2 december 1979 och därmed exakt 28 år gammal i skrivande stund. Symboliken är tydlig inte bara för ett snabbt fall från våren innan (MoDo höll på att få kvala våren 1980) utan även för det allmänt usla 1980-talet som sedan skulle följa.

MoDo tappade den gången inte bara sportsligt under de nästföljande säsongerna, tvingades kvala och till nedflyttning. Dessutom tappades den röda tråden när det gäller ungdomsarbetet.

Historien tycks nu tyvärr ha vissa förutsättningar för att gå i repris, då man rent sportsligt inte alls ser ut att kunna återupprepa något guld, dessutom är laget hårt skadedrabbat bara en månad innan säsongens andra sportsliga höjdpunkt - ECC-slutspelet i Sankt Petersburg.

Som inte detta vore nog briserade bomben att, den i breda lager omtyckta, marknadschefen Mia Karlsson i veckan sagt upp sig med omedelbar verkan, efter vad som sägs vara långvariga samarbetsproblem med VD Jerry Häggström. Mest akut utlöst av att klubben skickat ut ett pressmeddelande om att hon skulle ha varit sjukskriven.

Come Armageddon och nedflyttning 2012?

Draken lyfter i motvind, en klyscha som väl får gälla för mitt bloggande, men i största allmänhet har jag varit upptagen med livet sedan mitt förra löfte om bloggande en gång i veckan. Nu löser jag detta med att inte ge några löften alls. Det kan hända att det är precis vad jag behöver för att leverera i det långa loppet.

I alla fall vill jag ha mina tankar om detta nerskrivet för framtida referenser, och jag tar det i person-för-person-form.


Mia Karlsson
Har i mina ögon, tillsammans med medarbetare, levererat ett försök till att marknadsföra MoDo under ett tight sammanhållet koncept och under detta paraply även stått för en mängd smådetaljer i kommunikationen med medlemmarna som effektiviserat informationsflödet och gett det ett allmänt proffsigare intryck. Till detta skall läggas hörsägenuppgifter om hennes personliga engagemang i kontakter med interna och externa kunder, en abstrakt förmåga att få folk att känna sig uppskattade. Hade tidigare positiva erfarenheter av marknadsföring av idrottskoncept.

I veckan som gick har vi dels förstått att samarbetet mellan henne och Jerry Häggström inte fungerat, samt att hennes bägare rann över vid publicerandet av ett pressmeddelande om att hon skulle ha varit sjukskriven. Vad vi inte får veta är inom vilka områden det skurit sig mellan henne och Häggström, men jag har tidigare här på bloggen tagit upp situationen att man gick in i fjolårssäsongen med ett svårt underbemannat kansli/kontor, vilket i sin tur också borde påverkat eventuella sjukskrivningar. Anställningarna kom visserligen ju längre säsongen gick, men detta borde kunna vara en rimlig punkt som det skurit sig på. Speciellt eftersom Häggström vill kalla sig för "resultatinriktad".

Karlssons agerande i sig måste dock sägas vara behärskat och jag tycker inte att hon försöker manipulera massmedier till sin fördel i något fall. Hon har varit seriös och hållit sig till att uttrycka sina skäl i vaga ordalag, något som kvarvarande organisation i klubben ska vara tacksam för. Det finns egentligen inte så mycket konkret från Karlssons uttalanden att hänga upp ett svavelosande blogginlägg på.

Man får nöja sig med att konstatera att det är en stor skam att en marknadschef som kunde ha levererat en svensk mästare i kommunikationen med sina fans, sponsorer och media inte längre finns med i organisationen.

Jerry Häggström
Erkänner att han "kan vara svår att jobba med", men har inte övertygat i kommunikationen med massmedia under den gångna veckan. Inget konstigt med det, då Jerry Häggström kommer från ett yrkesliv med tunga industriella system och ett ordförandeskap i en fotbollsförening som nosat på livet i Superettan. Det finns inget i hans formella bakgrund som talar för att han ska kunna använda och manipulera massmedier till sin fördel på ett strålande sätt.

Här märks väl också, paradoxalt nog, förlusten av Mia Karlsson mest - vi har ingen spin doctor kvar som kan hantera situationen, utan det blir ett utdraget borrande i föreningens hälsotillstånd av lokala medier och gamla myter om Häggströms ledarstil sprids snabbt i tidningarnas kommentarmöjligheter och på MoDos forum.

Jerry, jag tror du förstår behovet av en marknadschef av Mias klass eller bättre i framtiden. Du behöver en sådan för att komma helskinnad ur sådana här situationer, om inte annat.

Anders Källström
Nej, du ska självklart inte kritisera din VD offentligt i lokala massmedier, men att du och resten av styrelsen utvärderar hans arbete tar jag för givet. Likaså att kravprofilerna på ledande personer i MoDo hela tiden måste bli hårdare och mer detaljerade. 250-miljonersarenan kräver det, sponsorerna kräver det, de dryga 7 000 på plats under varje match kräver det och bilden av Ö-vik som en stad på väg bort från unken bruksortsmentalitet på väg mot något nytt och större kräver det.