onsdag 2 april 2008

43. Vad var det som brast där med sådant brak, Boork?

En 48-årig svit inledd på Nynäs IP, kanske?

I brist på ångermanländsk hockey i mitt närområde såg jag igår på en galen match i Malmö Isstadion, en hall som förutom sin förslummade interiör numera står i skuggan av ett gigantiskt stål- och betongskelett som inom en nära framtid kommer att benämnas Swedbank Stadion.

Eftersom den här bloggen inte är så mycket för matchreferat, men desto mer för allmän hockeykultur så blir den fundering jag tänkte förmedla mer anknuten till allmän hockeyhistoria.

Ungefär vid kvart över nio igår kväll kunde vi som inte höll på Brynäs och inte heller var upptagna med att skrika ikapp med Frank Banham (vilket hockeyfejs, för resten!) se på Brynäs-supporters som vandrade hemåt med dimmiga blickar och sänkta huvuden.

Det otänkbara scenario som kom rejält mycket närmare igår är alltså att Brynäs IF med 12 SM-Guld och ett oändligt persongalleri i svensk hockeyhistoria nästa säsong kan få visa upp sitt representationslag i Nybro, Oskarshamn och Borås.

Vid sidan av Leksands första degradering våren 2001 skulle en eventuell nedflyttning för Brynäs om någon veckas tid vara den mest anmärkningsvärda degraderingen i högsta seriens historia. Med de 12 SM-gulden i åtanke mot Leksands 4 stycken kanske det här ändå smäller högre. Brynäs har i dagsläget spelat i Sveriges högsta serie för ishockey i obruten följd sedan säsongen 1960-61, vilket ger en svit på 48 säsonger. Leksand hade vid sin första degradering spelat i högsta serien sedan säsongen 1951-52, vilket då gav en svit på 50 säsonger jämnt i högsta serien.

Brynäs hade dock redan innan 1960 varit uppe i högsta serien och vänt, både på 1950- och 1940-tal, men man ska inte fästa alltför stor vikt vid deltagande i höga serier under den svenska hockeyns tidiga decennier. Ett exempel på detta är ju IFK Nyland, som redan 1942 piskade upp Brynäs (i Gävle) med 102 i SM-turneringen som på den tiden avgjordes som en cuptävling med deltagande av "topplagen" i Sverige och de distriktsmästare som godkänts av Ishockeyförbundet. Ett år senare lyckades Brynäs kvalificera sig för högsta serien för första gången, samtidigt som de ångermanländska lagen skulle få vänta ytterligare 10 år innan de ens fick en teoretisk möjlighet att ta sig till högsta serien. Under tiden hade Nyland 1951 slagit Leksand i SM-slutspelet, som samma säsong ju skulle ta sig upp till högsta serien i seriespelet för att påbörja sin 50-åriga svit där.

Vem vet var vi hade varit om de ångermanländska lagen redan i början av 1940-talet hade haft samma möjlighet som Brynäs och Leksand att kvalificera sig till högsta serien?

Hade IFK Nyland blivit Ångermanlands svar på Leksand? Med en gynnsam mediabild som laget från det lilla samhället med det stora hockeyhjärtat och vallfärdande supportrar från hela landskapet?

Men ännu värre - hade Alfredshem blivit Ångermanlands svar på Mora - den lilla tjuriga klubben som vägrar lägga sig för hela landskapets bästa?

Det kanske är bäst att inte rota alltför mycket i den kontrafaktiska hockeyhistorien.