söndag 28 september 2008

47. Domsjö-arsel, identitet, Zuccarello & Bengt Hedin

Det var avslutning för MoDo FF igår, eller rättare sagt var det lite mer än avslutning. Vi kallar det för ”Fotbollsgala 2008”. Det är tänkt att bli en årlig Fotbollsgala för ledare, föräldrar och seniorspelare när man äter gott, dricker gott, berömmer varandra och blir underhållna. Det är också tänkt att det ska bli ett återkommande inslag i slutet av fotbollssäsongen, och att denna Fotbollsgala ska bli något mer än en vanlig avslutning – lite snyggare, lite coolare, mer av identitet och mer kulturhistoria – något som andra klubbar ska känna avund inför.

Tanken på att byta namn till det anrika Alfredshem har också diskuteras, vilket skulle också innebära byte till den gamla klassiska loggan. Detta finns just nu enbart i tankevärlden.

MoDo FF härstammar som bekant från MoDo AIK som var en paraplyförening med flera sporter på repertoaren. 1987 gick hockey och fotbollen skilda vägar. MoDo FF klarade sig sportligt alldeles utmärkt till en början där man bl a spelade upp laget till division II, nuvarande division I. Med tiden har dock MoDo FF som klubb krympt. Bl a har man förlorat tre hela årskullar. Man har fått vad man skulle kunna kalla ett identitetsproblem, kanske mest beroende på att man lever i skuggan av stora MODO Hockey, men även andra faktorer har spelat in.

Ett led i tillbakatagandet av historien och restaureringen av identiteten är att återinföra några av de stora fundamenten från förr. En sådan är den nyligen genomförda MoDo-marschen. En annan är Fotbollsgalan. Då kanske en och annan läsare undrar vad detta har med MODO Hockey att göra, hold on, jag åter kommer till det strax.

Identitet och skillnad

En viktig detalj är att piska upp den gamla rivaliteten mellan MoDo FF och Domsjö IF några grader. Det är alltså önskvärt att ha en klar utpekad rival. Låt mig få förklara närmare:

När man läser om identitet och identitetsskapande finns det några huvudfåror som är viktiga och påverkar en individs eller för all del en klubbs identitetsskapande. Dels är det att påverkan både kommer utifrån och inifrån, dels att det är i kontrast till skillnaden - det andra som identitet skapas, samt hur man förhåller sig till normen.

Det allra viktigaste är skillnad. Det måste finnas en klar utpekad motpol som visar att identiteten markeras i skillnaden. För MODO Hockey är denna utpekade motpol Timrå, för AIK är det Djurgården, för Milan är det Inter och för MoDo FF är det Domsjö IF. Man kan alltså inte veta vad ljus är om man inte vet vad mörk är. En människa eller en klubb visar vem hon är genom att markera vad hon inte är. MoDo FF är alltså inte Domsjö IF, MODO Hockey inte Timrå o.s.v. Bara i polarisering ser vi vad som inkluderas och vad som exkluderas, vilka som tillhör och inte, vi och dom, man eller kvinna, bög eller straight, normal eller onormal. Domsjö IF är det onormala, det andra
.
Ett exempel på detta var när jag ringde upp MoDo FF:s nu 80-åriga och legendariska ordförande Göte Eriksson som bor på Svedjeholmen. Han berättade i förbifarten en detalj som har med just denna identitet att göra. Han sa lite skämtsamt:

- ”Den enda gången Domsjöborna väjer för Hörnettborna är när de måste sakta in farten i Hörnettkorsningen”.

Detta visar att en utpekad motpol inte bara skapar konflikt, utan att den också kan ha en sporrande effekt. Det var därför som Domsjö IF häcklades, mest på skoj men också lite på allvar med flera PowerPoint-bildspel som projicerades på väggarna samt att Domsjö trackads under galans olika tal. T o m serveringspersonalen var för kvällen klädda i domartröja med gult och rött kort enbart för att kunna varna och utvisa blåsvartrandiga individer som kommit fel.

Irene Zuccarello-stil

Vid 22.30-tiden började Härnösandsbaserade coverbandet Irene Panik att spela, vilka på ett utmärkt sätt behärskade att spela såväl Ramones ”Sheena is a Punkrocker”, ”Enter Sandman” som modern pop och schlager.

Någon gång strax innan midnatt mellan låtarna när bandet stämde gitarren började någon sjunga Zuccarello, Zuccarello å-å-å-åå, varpå snart hela lokalen med 150 personer tokvrålade med nävarna i luften. Bandet var heller inte sen att haka på med att lite svagt spela melodin. Själv stod jag där och sjöng strax framför scenen som alla andra och tittade mig runt för att insupa atmosfären. Till höger om mig står då den före detta sportchefen, Bengt Hedin, hoppar och sjunger med höjd näve: Zuccarello, Zuccarello å-å-å-åå. Vad ska man säga? Kärlek!

Det här var alltså lördagen den 27:e september när MODO spöade Djurgården med 6-3 och den lille norrbaggen Mats Zuccarello Aasen fått sitt definitiva genombrott hos de kräsna
Ö-viksborna. Det här kan mycket väl vara ett nyförvärv i klass med Mikko Leinonen, Horava senior eller Karol Krizan och jag lovar att säkert hälften pratade om den nya norska kelgrisen.

En annan rolig detalj som jag fick berättad för mig i periodpausen mellan andra och tredje var att Zuccarellos mamma hade hört av sig till någon inom supporterklubben för att kolla om de skulle åka till byn Gävle för att se ”bortekampen” mot Brynäs. Det fanns inga sådana planer hade ordförande Palm svarat men ångrat sig i sista stund och börjat kolla runt. Det visade sig att så pass många tyckte det var übercoolt att Zuccarellos mamma var med att de lyckades fylla en buss modell mindre. Vad ska man säga? Kärlek!
.

Jo, föresten, det skulle gå att lista ut vilka låtar som jag inte hade mandat att bestämma över. Här är låtlistan innan bandet började lira:

01. Soul To Squeeze - Red hot Cillipeppers
02. Your Love Alone Is Not Enough - Manic Street preachers
03. Ingenting - Kent
04. When You Were Young - The Killers
05. Columbus - Kent
06. Califoniacation - Red hot Cillipeppers
07. Bitter Sweet Symphony - Verve

08. Cheek to cheek - Sahara Hotnights
09. Det kommer bara leda till nåt ont - Säkert
10. Viva la vida - Coldplay
11. Pokerkväll i Vårby gård - Florence Valentine
12. Visit to Vienna - Sahara hotnights
13. Vy från ett luftslott - Kent
14. Cobrastyle - Robyn
15. Man of the constant sorrow - Soggy Bottom Boys
16. Yes - Coldplay
17. Electric - Melody Club
18. Other Side - Red hot chilipeppers
19. Do you love me - Amanda Jensen
20. Rockstar - Nickelback
21. I kissed a girl - Kate Perry
22. Vy från ett luftslott - Kent
23. Read my Mind - The Killers
24. Phantom Limb - The Shins
25. Autumsong - Manic Street Preachers
26. Learning to Fly - Tom Petty

måndag 1 september 2008

45. Stig-Björn, MoDo-coll och spybacken

Mellan åren 1968 till 1983 arrangerades löptävlingen MoDo-marschen av MoDo AIK. När nu tävlingen åter igen uppstår blir det nästan på dagen 40 år sen den första gången arrangerades, och nu i MoDo FF:s regi.

Som många vet var MoDo AIK en paraplyorganisation med bl a ishockey, fotboll, friidrott och skidor på programmet. Det var just sektionen skidor som arrangerade tävlingen. 1988 upplöstes skidsektionen och gick ihop med Hägglunds skidor.

På marsch efter identitet och kulturhistoria

Eftersom jag då och då lider av smått allvarliga nostalgiska besvär har jag sedan länge längtat efter att få restaurera detta stycke kulturhistoria. Faktum är att jag som liten pallervante deltog i marschen vid fem tillfällen. Efter att ha intervjuat diverse gubbar (äldre män) hittade jag en 10-årig hellge som fälldes sig över mållinjen på dryga 50 minuter. Inte så illa från för en 10-åring va?

Jag tänkte: - Vad fan, nu är det dags att ta tillbaka vår kultur, vår identitet, vår historia och våra traditioner.

MoDo fotboll kommer nu alltså blåsa nytt liv i tävlingen i samband med Hörnettdagen den 6 september 2008. Förhoppningen är att MoDo-marschen blir en återkommande tradition. Tävlingen som tidigare var 10 kilometer är nu 7 kilometer pga att de gamla stigarna inte är i springbart skick. Det finns också ett barnlopp som är 2 km. Men det är inte bara en tävling, man kan lika väl gå eller lunka. Förhoppningen är att alla ska kunna vara med från de allra minsta till de äldsta stavgångarna.

Efter att frugan pratade med vår nya förträffliga ordförande Mattias Rosdahl kom vi överens om att återanvända några av de gamla pokalerna som finns i MoDo FF:s gömmor. Det fick bli en pokal till respektive lopp. Seniorpokalen är en tungpjäs som liknar Stanley Cup-bucklan. Den som vinner vandringspokalen får sitt namn inskrivet på den, precis som på lord Stanleys skrothög.

Första gången loppet gick sprang man inte i skogen kring Hörnsjön utan då sprang man från Mosjön till MoDo-Mekans lokaler i Jervfed. Segraren hette Erland Sundström och av tiden att döma var sträckan 12-13 km. Den första segertiden var 1.01.18. Sven Bergström har tre segrar på tidigt 70-tal när loppet bantats till 10 km, bl a med finfina tiden 37.25. Den senaste vinnaren heter Christer Ohlsson med segertiden 37.57.


1974 hade MoDo-marschen hela 443 deltagare, vilket är den högsta deltagarsiffran.

Coll på historen

Medaljen i tävlingen var en tunn sågad ända av ett träd, vilket jag tror var en al. Här kommer vi till en något mer okänd och nästan mytisk passage i historian om MoDo-marschen. Träet som medaljerna var impregnerat med var en kemisk produkt från företaget MoDo som hette MoDo-coll (etyl-hydroxietylcellulosa). Produkten var samtidigt en produktplacering och sponsor till loppet. Efter intensiv googlande har jag också hittat MoDo-coll i olika dokument för lättare miljögifter som kanske känns mindre muntert.

Men historien om medaljerna slutar inte här. Det finns en direkt koppling mellan vår kändaste kung Gustav Vasa, landets bäst bevarade regalskepp och medaljerna till MoDo-marschen. Flera oberoende källor hävdar att den kemiska produkten MoDo-coll är det ämne som regalskeppet Vasa är konserverat med sedan det bärgades.

Med andra ord, Sveriges allra viktigaste kultursymbol har en direkt koppling till MoDo-marschen. Snyggt va?

Stig-Björn och magsaft

Tävlingen tuffaste backe som enligt kartan har en stigning på 70-80 meter är den långa krävande sandbacken som går från Tvillingsta, dvs nuvarande klubbhuset på Veckefjärdens golfbana till Hörnsjön. Från 50-talet till slutet av 70-talet kallades backen för ”Stig-Bjönbacken”. Stig-Björn Andersson sprang för Ö-viksklubben Vingarnas och han var svensk mästare på medeldistans. Stig-Björn lade grunden för SM-guldet i just denna backe och som tack fick han backen uppkallad efter sig.

Inte nog med att Stig-Björn plågade sig i den långa sandbacken, även silvermedaljören i nordisk kombination i OS i Cortina 1956 ”Silver-Bengt” Eriksson tränade i den krävande backen.

Och som om det inte skulle vara nog. I slutet av 70-talet bytte backen namn till stora spy-backen då Tommy Sandlin använde den till barmarksträning med det Modolag som tog SM-guld i ishockey 1979. Det var ingen slump att MoDo vann 1979. Laget var det överlägset bäst tränade laget.

Jag och någon polare satt där intill backen och tittade på när spelarna tränade. Jag minns hur Sandlin beordrade spelarna att springa med en gubbe på ryggen uppför backen. Jag minns hur Järnmannen Per Lundqvist bar Robert Frestadius, hur Leif r Karlsson bar Roger Limpa Lindström, hur Sture Andersson bar Janne Nyman uppför den eländiga backen.

Framförallt minns jag hur den annars milde Sandlin var som ett monster i att elda på spelarna i barmarksövingarna. Sandlin som hade en lätt rondör var för övrigt själv mycket bra på springa längre distanser. Han ville visa att om han själv kunde bli vältränad så kunde ingen spelare smita undan. Av alla Sandlins bevingade ordspråk finns det ett speciellt som har etsat sig fast hos mig när vi smågrabbar satt intill ”spybacken” och kollade. Sandlin skrek vid upprepade tillfällen: - När man spyr har man 30 % kvar, när man svimmar har man 10 % kvar.

Nu hoppas jag inte att MoDo-marschens deltagare tar i så att de spyr eller svimmar, med det visar att 1979 års lag förmodligen var bättre tränade än 2008 års lag. Dessutom tjänade 1979 års lag bara en fjärdedel av vad 2008 år lag tjänar i månaden. Den sammanlagda summan av övervikt stannade på 2 hekto.

Nu hör man inte längre samma pust och stön längre och nu har det regnat 29 års höstar sedan Sandlin fick sina adepter att vomera av utmattning. Lukten av magsaft är sedan länge bortspolad. Istället känner man bara doften från skogen och kanske om man har tur får man höra det klickande ljudet när Foppa får in en ren träff med sin driver på Veckefjärdens GC.

Många av dem som arrangerade MoDo-marschen förr var gamla redan då och är sedan länge bortgången, men några lyckades jag spåra. Av de källor som jag har använt vill jag speciellt tacka:

Rolf Grundberg
Bröderna Bertil och Roland Olsson
Lennart Norén


På prispallen i damklassen:

1. Marie Fredriksson 36.56
2. Anna Kårén 37.16
3. Sanna Olsson 44.55