onsdag 18 februari 2009

55. Kremlologins HK

Man får tacka Hellge för vitaminsprutan han satt i denna bloggs bakdel under de senaste veckorna och så här i retrospektiv synvinkel (post-Foppa) säger inläggen mycket om den känslomässiga berg- och dalbana man som MoDo-supporter fått uppleva på en mycket begränsad tidsperiod.

Några som däremot mest kommunicerar när de blir uppringda, men ganska motvilligt, sitter på Viktoriaesplanaden 1 och skapar genom sin tystnad och märkliga uttalanden när de väl får chansen ett gigantiskt nystan av material för tolkningar och möjliga intriger.

Hur tolkar man kvällens besked om att Svedberg kommer tillbaka när ryktesuppgifter tidigare gjort gällande att Harri velat testa honom men fått nobben av andra sportsligt ansvariga? Hur tolkar man ryktesuppgifter som säger att Harri och Ecke numera inte kommunicerar utan medlare? Hur tolkar man Jerry Häggströms uttalanden om att det var tur att man hade många reklamkontrakt påskrivna innan säsongen började (länk längre ner)?

Jag är inte nödvändigtvis ute efter smaskiga svar på de frågorna, men jag menar att den kultur av icke-kommunikation som byggts upp av Jerry Häggström & Co, där det viktiga är att "ha många skrivna reklamavtal innan säsongen börjar" är en kultur som har skapat och kommer att skapa en malström av rykten och halvsanningar i det läge det skulle bli kvalserie för MoDo i vår.

En tjurig inställning kommer att leda till fler tjuriga korthuggna svar och en ännu häftigare storm av kritik. En kritikstorm som rimligtvis borde innebära att de inte kan få sitta kvar efter säsongen, om det ska gå att sälja säsongskort och reklamkontrakt i samma omfattning som under Swedbank Arenas 3 första år. Det borde helt enkelt inte gå, oavsett om man tidigare har åtnjutit Öviks Rotaryförenings samlade förtroende.

Det finns i dagsläget inget i den ledande tjänstemannens eller den ledande sportsliga tjänstemannens agerande som tyder på att man skulle kunna styra undan från en sådan malström av kritik, istället är det ögonbindel på och full fart framåt som gäller.

I det läget tycks det sportsliga hoppet ställas till en 19-årig målvakt.
Var snäll mot honom, oavsett hur det går.

P.S. Kremlologi? - Jo: Wikipedia-länk.

måndag 16 februari 2009

54. I banken är det Foppa som går på vatten, kanske Jesus

I Örnsköldsviks allehanda lördagen 14 februari 2009 på sportens förstasida kan man läsa en krönika av Robert Rungstad som kallar sig själv för etikkonsult. Andemeningen i hans krönika är, som jag uppfattar det, att vi ska börja blanda in kristen tro i idrotten och vice versa.
Robert Rungstad uppfattar jag som en snäll farbror, en sådan som man skulle kunna tänka sig som morfar till sina barn. Hans texter upplever jag ibland en aningen gammalmodiga fast de andas ändå en slags värme och vänlighet. Men jag undrar ändå om inte herr Rungstad i detta fall är ordentligt ute och cyklar och dessutom i förlegade tassemarker, han skriver:

Det är nog tid för de forna konkurrenterna kyrkan och idrotten att börja prata med varandra om vilken syn de har på människan. Den nygamla tanken på idrotts- och konfirmationsläger är säkert ett steg i rätt riktning.

Låt oss stanna upp och titta på vad dessa meningar innehåller. Vad är det han säger egentligen och vilken innebörd har det?

Hans första tanke att den kristna kyrkan och idrotten bör integreras. Finns det verkligen opinion för det? Är det verkligen rätt väg att gå idag? Är inte detta att kasta till oss tillbaka drygt 300 år till tiden innan upplysningen?

Under flera hundra år har våra förfäder kämpat och offrat livet för att Sverige och Europa ska bli en sekulär plats att leva på. Då ska vi väl inte åter igen börja blanda religion och samhällsfrågor. Sverige tillhör sedan länge ett av världen mest sekulära länder, dvs att vi har som vana och tradition att inte blanda religiösa inslag i samhällslivet. Religion är och ska förbli en privat angelägenhet. Vidare skriver han:

För vi är samtidigt bräckliga och fulla med möjligheter. På en gång kärleksfulla och rädda egoister. En sådan dialog skulle kunna leda till att vi framöver slapp såväl halvtomma kyrkor som doping.

Hur ska man tolka detta? Finns det belägg för att kristen tro leder till färre dopingfall? Man undrar om herr Rungstad hört talas om det amerikanska labbet BALCO? Vid sidan av kommunistdiktaturernas systematiska dopingfusk är det just det starkt kristna ej sekulära USA som ägnar sig åt sådant. Rungstads koppling klarar sig helt enkelt inte genom ekluten, argumenten är hitte-på-argument som på inget sätt skulle hålla för falsifiering.

Vidare kan också nämnas att den amerikanska fotbollsligan, den amerikanska basebolligan, den amerikanska basketligan och självaste NHL samtliga saknat eller haft mycket liten insyn vad det gäller doping. T ex var det bara för något år sedan helt tillåtet att använda steroider för amerikanska basebollspelare. Detta i ett land där religionen uppmuntras att blandas i både politik och andra samhällsfrågor och där var och varannan idrottsutövare helt öppet proklamerar sin kristenhet.

Nej, som jag kan se det gör Rungstad några ordentliga felslut och hans slutsatser är bara gissningar byggda på egennytta. Något som bekräftar detta är han framstår som en smula avundsjuk på ett fullsatt Swedbank där man enligt honom dyrkar den heliga kalven. Jag är övertygad att han gärna hade velat ha några av de 7600 åskådarna i sina tomma kyrkbänkar, hans skriver:

En sådan dialog skulle kunna leda till att vi framöver slapp såväl halvtomma kyrkor.

Så, vad ska vi göra då? Ska vi bannlysa alla trosfrågor? Nej tvärt om. Personligen gillar jag existentiella spörsmål, gärna där det inkluderar livets eviga frågor. Det finns personer som anser att människans inre liv bara handlar om matsmältning, en sådan är inte jag. Jag tycker att existentiella och trosfrågor är viktiga och intressanta. Men låt dem för böfelen också i fortsättning vara en privatsak.

Denna fråga leder till en större fråga. Något som jag noterat, ett oroväckande ofog som börjar smyga sig in i mediebilden i Örnsköldsvik med omnejd. Eftersom jag följer med i media tämligen noggrant, både lokalt och på riksnivå har jag noterat att den kristna högern har flyttat fram sina positioner, pådrivna av kristna tankesmedjor. På gränsen till fundamentalistiska idéer vädras allt oftare offentligt. Man kan läsa det i ÖA, som i denna artikel där man kan få uppfattningen att blaskan motarbetar vår surt förvärvade sekulärism.

Samma tendens kan vi även se i den offentliga politiska debatten t ex i samband med Ecce homo-utställningen där ett antal dogmatiska åsikter fortfarande får stå oemotsagda. Ytterligare ett exempel är när Tidningen 7 för ett halvår sedan lät publicera en tveksam propagandistisk insändare om staten Israel undertecknad frukostklubben på UH.

Frågan är om Tidningen 7, Örnsköldsviks Allehanda och de andra som räknas in i lokala media känner till fenomenet, eller om man tycker det är önskvärt?

För att knyta ihop denna bloggpost och återgå till vad den egentligen handlar om vill jag bestämt säga att: Trosfrågor, religiösa frågor ska för jessu namn inte blandas in i Swedbank, på Skyttis eller Olympia, inte heller i någon annan offentlig idrottsförening. Dessa frågor är en personlig angelägenhet och bör så förbli.
.

I Swedbank är det bara en som går på vatten och han har tjugoett på ryggen. Om nu snickarlärlingen från Nazareth ändå skulle vilja gå på vatten igen och vill nu bestämt göra det i ”banken”. Då får han först visa att han pallar att täcka skott med huvudet och ge Peter Nordström en open ice-tackling när han fumlar med pucken i mittzon. Gör han det får han eventuellt ta över efter Hasse Johnsson och Marco Toukko…

torsdag 12 februari 2009

53. Den psykiska ohälsan är över?

Depressionen, den långa, den som startade på Johanneshovs isstadion den 11:e november klockan 19.04 2008 är nu över, åtminstone känns det så. Uppsägningar, nedläggningar och finanskriser tar vi, klimatförändringarna går stå ut med, men att se MODO håglösa i tre månader har varit outhärdligt, ja, direkt skadligt.

Men nu, livet är inte endimensionellt och svartvitt längre, det är ett kollektivt inre uppvaknande, en pånyttfödelse lika verklig som livet självt som ägt rum, den går att ta på. Tillvaron har blivit fylld med dess innehåll igen. De allra tråkigaste uppgifterna blir plötsligt ett nöje.

MODO täcker skott med huvudet. Sami Torki går in och nitar Mathias Månsson bytet efter han varit på tjugoettan. Den mycket lilla norsken åker ikapp skelleftebacken proppar honom, snor pucken och serverar Chef Skröder som elegant hänger den. MODO jobbar för varandra. Man gör uppoffringar som enbart gynnar laget - som ett riktigt lag ska göra.

Det är svårt att säga om det var Foppa-effekten, Hasse-effekten, Torki-effekten eller kanske troligast Melinder-effekten. Någon jävla effekt var det, för det här var det bästa sedan 2007.

Susses passning till norsken vid 2-0 måste platsa på 10-bästalistan över vackra passningar i elitserien.

Sen var det tjugoettan. Vilken regi! Gud finns och Foppa är hans profet och större än Jesus, eller nåt. Fan vad man trivs med att se tjugoettan i sin karaktäristiska djupa skridskoåkning, tyst och omärkbart likt en geopard på savannen glider han runt bakom mål och får motståndarbackarna att se stirriga och ängsliga ut som en antilop som i väntar på attacken.

Foppa i all ära, men det verkligen stora var att vi spelade som ett lag. Jag tänker sova gott…

tisdag 10 februari 2009

52. Försvarstal från gammelmedia

I Örnsköldsviks Allehanda – Allehanda media lördagen den 7:e februari 2009 kunde man läsa en längre intervju med MODO Hockeys ordförande Anders Källström. Förutom att han är ordförande MODO Hockey är han också VD i Allehanda media.

Jag har tidigare kritiserat Källström för att sitta på dubbla stolar - att både vara ordförande i MODO och leda det företag som ska granska klubben. Det är inte speciellt svårt att se artikeln som ett försvarstal.

Med teckenstorlek som nästan påminner om krigsrubriker, ska vi gissa att det kan vara teckenstorlek 120, citerar journalisten Per Hägglund sin VD, han skriver:

”Man får inte blanda ihop uppdragen”

Nä, nä, såatte. Man får alltså inte blanda ihop uppdragen. Varför då ägna två helsidor åt att dementera en fråga som är betydelselös?

Längre ner i en fråga en bit in i intervjuen som snarare är ett påstående skriver Hägglund:

”Både du och jag vet att du inte lägger dig i vårt jobb, men folk tror det. Är inte det ett problem

Redan innan Källström hunnit svara har vi genom ordvalen förstått att de båda känner varandra. Mina tankar går till de två katterna i Gösta Knutssons saga. Eller hur Bull?

Gammelmedias dilemma

För den som inte tidigare är bekant med termen gammelmedia kan sägas att begreppet började dyka upp för inte allt för länge sedan. Termen används för att särskilja de gamla traditionella medierna från de nya som tillkom i slutet av 1990-talet och växte sig starka under 2000-talet. Till gammelmedia räknar man främst tidningar, radio och TV medan den nya typen av media avser bloggar, internetbaserade forum och andra sociala gemenskaper.

Huvudanledningen till att det kallas gammelmedia är förutom rent åldersmässiga skäl att de använder en gammeldags struktur. Framförallt ligger problemet i att överföringen av budskapet är enkelriktad, det vill säga att en stor aktör sänder till många, så kallad envägsmasskommunikation.

I detta fall är det alldeles tydligt att man inte ville ha någon tvåvägskommunikation. Man ville stå oemotsagd med att Källström inte alls sitter på dubbla stolar och att journalistiken inte påverkas negativt. Hade man velat ha en diskussion i frågan hade man lagt ut artikeln på ÖA:s hemsida och låtit tidningens läsare avgöra. Istället valde man att inte göra det, just på gammelmedias sedvanliga sätt.

Wikipedia beskriver gammelmedia som att konsumenten traditionellt har utestängts från att bidra med eget innehåll annat än när distributören (läs ÖA) så tillåtit, då oftast efter någon form av gallring eller redigering ägt rum.

Ett annat dilemma med gammelmedia är att de inte klarar att vara oberoende, dels på grund av ägarkoncentration, men framförallt därför att granskaren själv ofta har intressen i det som ska granskas. Allt för många har på ett eller annat sätt samröre med varandra. Den lokala Rotary-klubbens makt påverkar besluten allt för mycket.

Nu förstår de flesta att Anders Källström knappast knallar upp på redaktionen och petar i artiklarna och säger: - Stryk den där meningen om mig är du snäll, Sören. Nej, helt ärligt tror jag inte att Källström lägger sig i det redaktionella arbetet. Och inte heller tror jag att Per Hägglund skulle försöka diskutera innehållet med sin VD.

Däremot är jag övertygad om att den position som Källström har i de båda bolagen, MODO Hockey och Allehanda media skapar en osund ej uttalad lojalitet. Dessa dubbla stolar gör att de riktigt svåra krisiska frågorna aldrig kommer att bli ställda, helt enkelt därför att båda Källströms poster innehåller exekutiv makt. Den ena posten ska granska den andra.

Medias huvuduppgift är att syna makten. Man ska ständigt lysa på dem med strålkastare för att makten ska sköta sig. MODO är en av de absolut största maktfaktorerna i regionen genom sin stora exponering och sin starka tillväxt och bör alltså synas extra hårt. Ju större maktfaktor man är desto tyngre och kraftigare bör bevakningen vara.


Locke, Montesquieu men inte Anders

Detta makt-problem med att sitta på två stolar samtidigt är emellertid inte något nytt. Det har uppehållit människors funderingar i århundraden. Redan 1690 skrev liberalismens fader – John Locke om varför man måste separera makt genom maktdelning. Han menade att kontrollfunktionerna (läs media) och själva makten inte bör ha samröre.

Montesquieu utvecklade sedan dessa principer en bit in på 1700-talet och detta fick stå som mall för alla utvecklade demokratier. Den mest kända är den amerikanska konstitutionen där dessa principer har fått stå orörda i sedan 1700-talets slut.

Visst, jag medger att det är att dra denna fråga aningen långt. Men principen är densamma. Kontrollen och makten bör ej ha samröre.

Nu kanske någon missleds att tro att jag ogillar Anders Källström som ordförande i MODO Hockey, tvärt om. Han var mitt förstaval när Åke Eklöf gick bort. Min bild av Anders är att han rätt man på rätt plats. Eftersom jag är MODO-it vill jag att han koncentrerar sig på ordförandeposten och avvecklar VD-posten på blaskan. Kanske kommer det lösa sig självt nu när gammelmedia måste säga upp folk:

http://allehanda.se/start/1.512253

Sen måste jag säga att han också svarade rätt på frågan vad som driver honom. Han menade att det var tre saker, en kulturhistorisk, en byggd på lojalitet och den sista som är byggd på passion och kärlek. Jag måste medge att hans formulering är snygg, så snygg att den är värd att citeras:

"För det första: När föreningen bildades 1921 var det på min farfars brors kafé i Sund. Jag är en länk på en kedja och det är viktigt att ha respekt för det som har varit.

För det andra: Plikten. När Åke Eklöf blev sjuk hade jag tänkt lämna styrelsen men med en ny arena som hade lån på 180 miljoner kronor, och att hoppa av då hade varit direkt oansvarigt.

För det tredje: Passionen. Modo är så oerhört viktigt för regionen. Jag är både passionerad och förälskad i fenomenet."

Samma sak gäller Hägglund. Jag missar ogärna hans spalt i tidningen och jag har alltid hävdat att han enligt min utsago är en av de kunnigaste journalisterna som skriver om ishockey. Jämfört med våra stora kvällstidningar kickar han but.

MODO och Kent, Timrå och Rednex

Så, nu har jag lite orättvist jämfört de båda profilerna med Bill och Bull och åter igen försökt beskriva det principiella problemet med att sitta på två stolar. Därför bör väl också sägas att det finns en del viktiga olikheter mellan dem.

Medan Källström är en stor Kent-fan är Hägglund i det närmaste en Kent-hatare (fast jag vet att han kan nämna 19 av London Callings låtar, vilket förlåter honom). Med Kent-fan menas då inte Kent Forsberg utan gruppen Kent.

Själv såg jag dem för första gången 1994 i Tantolunden som förband till Cardigans och blev hooked av det mörka svenska vemodet med de poetiska texterna. Letar man hittar man intertext till både Gunnar Ekelöf, men framförallt till Edith Södergran

En ordförande som gillar Kent. Med andra ord, det finns hopp om liv. Timrås dito gillar Rednex och Kjell Lönnå…

”En annan tid i samma land,

samma gamla rädsla andra namn

från kalla krig till varma vintrar svarta hål

Du står i frontlinjen igen

allt allt allt kommer till dom som vågar vara
(Tillbaka till samtiden 2006)