tisdag 29 december 2009

87. Bildextra - En räv raskade över Öviks-fjärden

Framnäsudden, 2009-12-29.
Foto: Rickard Andersson

Men vi får hoppas att det blir en riktig neonskylt eller åtminstone fristående, lysande bokstäver i det långa loppet och att det här bara är ett provisorium. Den känns lite väl billig för en ishall som kostade 240 Mkr.

lördag 26 december 2009

86. MoDos 10 viktigaste matcher - Nummer 9: MoDo AIK - IF Troja-Ljungby, 1985-02-28.


#9. En vältajmad räddning

Spotify-soundtrack



Lördagen den 31 mars 1984 hade MoDos 22 år långa vistelse i Sveriges högsta serie tagit slut i Rosenlundshallen i Jönköping, då Hammarby vann kvalserien och avancerade upp i Elitserien tillsammans med redan tidigare klara Luleå HF, som vunnit den allsvenska finalen.

En nedflyttning år 1984 innebar inte att man flyttades ner i andraserie som samlade hela Sveriges 14 bästa lag på den andra nivån, med ett eget TV-avtal. Den innebar istället att man flyttades ner i en av fyra geografiskt indelade division 1-serier, med 10 lag i varje grupp. Totalt hade alltså den andra serienivån i Sverige vid den här tiden 40 lag. Den innebar att MoDo skulle få byta ut möten mot Brynäs och Leksand samt derbyn mot Björklöven till möten mot Östersunds IK och Kiruna AIF samt spela derbyn mot IK Polar från Sollefteå.

Hade en nedflyttning år 2009 haft samma innebörd när det gäller motståndet skulle den med ganska stor sannolikhet innebära konkurs inom någon säsong, med fortsatt höga resekostnader och ett förmodat minskat intresse från publik och sponsorer, samtidigt som ränta och amorteringar för en hall i 200-miljonersklassen fortfarande hade behövts betalas.

År 1984 var dock inte katastrofen lika uppenbar, med spelare som fortfarande deltidsarbetade, 10-20 år gamla ishallar som ägdes av kommunerna, elitseriehockey visades 6-8 gånger/säsong på TV och lagen hade 1-3 sponsorer på dräkten. Sociala avgifter för ishockeyspelares löner kom för övrigt inte på tapeten förrän säsongen 1985-86.

På det stora hela måste det ha funnits en bakomliggande känsla av att det här var en oreda som gick att reda upp. Percys Malmö samt miljonsatsningarna i Örebro, Landsbro, Ängelholm och Norrköping syntes ännu inte på horisonten, samtidigt som de hårdsatsande norrbottningarna Luleå nu redan fanns på plats i högsta serien. På förhand tycktes motståndet i Division 1 Norra främst utgöras av Timrå IK, som dock bara var en skugga av det lag som tagit medaljer i SM ett decennium tidigare.

Redan sommaren 1983 hade MoDos skogschef Tore Erkén valts till ny ordförande i MoDo AIK och i en ovanligt frispråkig intervju i klubbtidningen, utförd av lokalradions Lennart Sundwall, pressades han av frågor kring om det var "något speciellt som gör att man hämtar sina ordföranden från koncernen?" Samt om "fotbollen skulle få bryta sig ur och att man istället satsade hela sin själ på ishockeyn?"

Erkén manövrerade sig förbi dessa frågor samt degraderingen för ishockeyn som blev resultatet under hans första säsong, istället gavs han möjlighet att under sommaren 1984 samla 12 "guldsponsorer", vilka alla la 100 000 kronor var för att stärka spelartruppen. 1,2 Mkr till spelarförstärkningar i Division 1 Norra säsongen 1984-85 var en enorm konkurrensfördel jämfört med lagen i den geografiska gruppen och kunde också, använda på ett vist sätt, ge en god möjlighet att komma tillbaka till högsta serien.

Spelarförluster som Michael Hjälm, "Ecke" Holmberg, assistkungen Per Nilsson samt målvaktslegenden Hardy Åström blev inte så allvarliga, då nyförvärv som hemvändande NHL-proffset Lars Molin och den finlandssvenske forwarden Håkan Hjerpe kunde konstateras. Ettårs-fallet Anders Vikberg från Timrå blev nu klar för spel, samtidigt som Bjästa-veteranerna Ulf Norberg och Tommy Själin fortsatt fanns kvar i truppen, liksom Elitseriens troligen bäste offensive back under fjolårssäongen - Juha "Jojo" Tuohimaa. Den offensiva slagklassen var alltså i nivå med ett elitserielag på den nedre halvan av tabellen, samtidigt som en ung lovande målvakt i form av Anders Bergman såg ut att kunna ta över efter den flyktade Åström.

De 16 omgångarna i Division 1 Norra blev heller inget test för det här lagbygget, MoDo förlorade endast 5 poäng av 36 möjliga och skottade ihop en målskillnad på 172—60. Den stora överraskningen stod CRIF för, som slog Timrå både hemma och borta och därigenom la grundplåten för en plats i Allsvenskan. Ett ganska talande resultat för MoDos klass under hösten var hemmamatchen mot just tvåan CRIF, vilken slutade med seger 17—1 . Endast hemmamatchen mot Boden gav en större seger (19—1). Vilken, till min kännedom, också är MoDos största seger i en tävlingsmatch.

Efter nyår var det alltså dags för spel i Allsvenskan tillsammans med CRIF och de 2 bästa lagen från de övriga 3 division 1-serierna. Målfabrikationen krympte, förluster noterades både mot Frölunda hemma och Troja-Ljungby borta, men seriesegern var ändå ohotad, fem poäng före tvåan Troja i en serie med 14 omgångar.

Det var dock med defensiv kompetens som MoDo säkrade segern och finalplatsen i Allsvenskan 1985. Den målglada hockeyn från hösten firade inte alls lika stora triumfer mot bättre motstånd och i ÖAs spalter innan den allsvenska finalen kan man läsa om missnöje med Hjerpe, Vikberg, Norberg, Själin och till och med i viss mån mot den tänkte hjälten Molin. Istället var det målvakten Anders Bergman som utmålas som lagets bäste spelare i Allsvenskan. Tillsammans med en pånyttfödd Robert Frestadius och stabila insatser från Roger Eliasson och Thomas Olofsson innebar det att MoDo endast släppte in 42 mål på de 14 matcherna, vilket till exempel var hela 23 mål mindre än serietvåan Troja.

Finalen spelades i bäst av fem matcher, med hemmafördel för seriesegraren MoDo. I den första matchen, inför nästan 4 000 åskådare i Kempehallen, började MoDo svajigt. Troja forecheckade med 2, ibland 3, spelare och kunde ta ledningen 3 gånger i den första perioden. Efter 3—3 i den första perioden var det Ulf Ödmark som började knyta upp nervknutarna i den andra perioden med sitt 4—3-mål i power play. I början av den tredje perioden kom också 5—3, men det dröjde till endast fem minuter kvarstod av den sista perioden innan Håkan Hjerpe kunde göra 6—3 och avgöra matchen. Slutresultat 7—4 till MoDo.

Stärkta av sin insats i Ö-vik pressade Troja MoDo hårt i den andra matchen i ett packat Sunnerbohov. Det krävdes först tre frilägesräddningar av Anders Bergman i den andra perioden innan "Jojo" Tuohimaa i den 8:e minuten av tredjeperioden avgjorde med sitt 4—2-mål. Slutresultat 5—2 till MoDo.

Så, efter ohotad serieseger i Division 1 Norra, ohotad serieseger i Allsvenskan och 2—0 i matcher i finalen kunde det väl inte direkt finnas någon dramatik kvar? MoDo skulle defilera tillbaka till Elitserien inför dryga 5 000 åskådare i Kempehallen och festa hela natten på Bruks? Nja, här kommer den portion dramatik som slutligen kvalificerar den tredje finalmatchen i Allsvenskan 1985 till plats nummer nio i den här listan.

Den gamle Timrå-spelaren Anders Dahlin tystade Kempehallen med 2 mål i den första perioden och när Håkan Hjerpe väl lyckats reducera i den andra perioden drog MoDo på sig en dubbelutvisning. Dubbelutvisningen utnyttjades av den kommande MoDo-bekantskapen "Pirro" Alexandersson fram till 3—1-ledning för Troja. I mitten på den andra perioden blev mörkret ännu djupare för hemmafansen, då Anders Berglund (pappan till nuvarande St Louis-proffset Patrik) ökade på till 4—1.

Klockan tickade snabbt på mot slutet av den andra perioden när Anders Vikberg bryter in mot mål och reducerar till 2—4, via Trojas målvakt för kvällen, den gamle Kramforsfostrade Sune Bergman.



Inte mycket tydde dock på att MoDo skulle klara av att komma tillbaka i den sista perioden, men reduceringen gav en liten strimma av hopp som skulle visa sig värdefull.



Hela 9:46 hann gå innan backen Roger Eliasson reducerade till 3—4, men sedan lossnade det rejält. Kvitteringen vid 12:24 av Ulf Norberg på förarbete från gamle guldkompisen Själin. 5—4 av Ulf Ödmark via Jörgen Palms skridsko vid 13:47 och slutligen så 6—4 av Tommy Själin vid 16:19.



Målexplosionen i ett så viktigt tillfälle har få motstycken i klubbens historia (ytterligare några kommer att tas upp i den här listans framtida texter) och i det här fallet så blev resultatet en återvunnen elitserieplats. En elitserieplats som MoDo fortfarande håller, 24 år senare.

Missnöjet med vissa offensiva värvningar och gamla trotjänare till trots så utfördes MoDos "återtåg" säsongen 1984-85 med en beslutsamhet som saknats i föreningen sedan guldsäsongen 1978-79. Av säsongens totalt 35 tävlingsmatcher vanns 28, 3 slutade med oavgjort resultat och endast 4 förlorades. Sammanlagd målskillnad: 267—112. Även om laget som tagit sig upp skulle få det svårt i högsta serien och spekulationer fördes i ortstidningen om att ett kapitaltillskott på uppemot 2 Mkr skulle behövas för att kunda landa 5 kvalificerade nyförvärv till nästa säsong så var det uppenbart att MoDo i mitten på 1980-talet fortfarande var ett för bra lag för Division 1.

Den första klubben med en frustande vit häst som logotyp var besegrad, en mer bångstyrig hingst väntade dock i kulisserna...

Bestående resultat av matchen för föreningens framtid:

Ännu idag, 24 år senare, spelar MoDo i högsta serien. MoDo hamnade aldrig i samma dödsdans som Timrå gjorde under 80- och 90-tal med konkurshot och sammanslagningar som resultat. Enorma MoDo-ikoner som Ulf Norberg och Tommy Själin glänste till en sista gång och lämnade ett trevligt sista intryck efter sig.

Jag gör mig dessutom troligen impopulär hos ett gäng 60-talister när jag säger att..

Matcherna mot Timrå och Luleå i Kvalserien 1983 kommer inte med på listan, trots ett mycket dramatiskt (och positivt) slut på Tommy Sandlins sista säsong i MoDo och en enorm supporterresa till Luleå så når de helt enkelt inte fram till topp 10. En säsong senare hade ju MoDo fullbordat sin kräftgång efter SM-guldet med att flyttas ned till Division 1. Att då påstå att Kvalserien 1983 och specifikt matchen i Luleå skulle ha haft ett bestående resultat fungerar helt enkelt inte för min del.

Sådär, sätt kommentarsfältet i brand.
;-)


Soundtrack för dig som föredrar C60 framför Spotify:

The Sisters of Mercy - Walk away
Run-DMC - King of Rock
Sade - Your love is king
The Style Council - Walls come tumbling down

New Order - The Perfect Kiss
Pet Shop Boys - West End Girls
W.A.S.P. - I wanna be somebody
Prefab Sprout - When love breaks down
Kate Bush - Cloudbusting
Jesus and Mary Chain - Just Like Honey
The Smiths - The Boy With The Thorn In His Side
Madonna - Into the Groove

lördag 19 december 2009

85. MoDos 10 viktigaste matcher - Nummer 10: Alfredshems IK - IFK Nyland, 1958-02-02.


#10. Avstampet

Spotify-soundtrack


I mitten av 1950-talet var Örnsköldsviks idrottsliv mest känt för några riktiga världsstjärnor i backhoppning - Friska Viljors sundsvallsfödde Sven "Selånger" Eriksson och Erik "Diman" Lindström samt Alfredshems egen världsmästare på 18 km längdskidåkning år 1950 i Rumford (Maine, USA); Karl-Erik Åström. Vad det gäller stora publikmassor så lockade just backhoppningstävlingarna i Paradiskullen stora antal och på lagidrotternas domän drog Friska Viljor relativt stora åskådarmassor till den gamla idrottsplatsen nedanför nuvarande Paradisbadet och tingsrätten. Friska Viljors fotbollssupportrar nämns till och med i Torbjörn Anderssons mastodontverk om svensk fotbolls kulturhistoria "Kung Fotboll", från 2002. Då de står för en stor organiserad supporterresa till en match i Sundsvall i ett mycket tidigt skede.

Ute i Hörnett hade "Kabben" Berglunds metodiska arbete under den första halvan av 1950-talet steg-för-steg inneburit att man närmat sig de tidigare dominanterna i landskapet, IFK Nyland. Säsongen 1956-57 nåddes en milstolpe, då man för andra gången i historien lyckades komma före Nyland i en serietabell. Den här gången på målskillnad, vilket gav föreningen dess första plats i en kvalserie till högsta serien.

Strömsbro från Gävle (ett kommande bogey-team), knep dock platsen i högsta serien framför Alfredshem med en enda poängs marginal och det blev därför till att ta nya tag i Division 2 för "AIK". Säsongen 1957-58 lyckades seriemakarna med att få till en riktig godbit i sista grundserieomgången, då Alfredshem skulle ta emot IFK Nyland på hemmais, i en förmodad seriefinal.

Sakta men säkert hade ishockeyn etablerat sig som en publiksport i Ångermanland, men fram till den här säsongen hade Alfredshem fortfarande inte snittat över 1 000 personer/match i sina hemmamatcher och det är därför ganska rimligt att anta att de som befann sig runt rinken var just Hörnett-bor med jobb på MoDos massafabrik. En faktor som skulle komma att ändra på det var att Alfredshem allt mer tydligt spred ett sken kring sig om att det var här som Öviks bästa hockeylag fanns, en annan var "Kabben" Berglunds genialiska drag med insatta krönikor i ortstidningen ÖA som både sålde ishockeyn som sport och gjorde alla Öviksbor bekanta med spelarna, samtidigt som han förklarade spelets regler, taktiska upplägg och förmedlade nyheter från ishockeyvärlden i stort.

En känsla av att något större var på gång märktes tidigt i den här säsongens publiksiffror, det första mötet på bortaplan i det lilla samhället Nyland drog över 700 åskådare, derbyt på hemmaplan mot Järved lockade hela 1 600 åskådare till Kempevallen och efter segern i den näst sista omgången mot Teg på bortaplan med uddamålet stod det klart att matchen i sista omgången skulle bli en direkt avgörande uppgörelse om seriesegern och en plats i kvalserien till högsta serien, 1958.



Intresset var på topp och som synes i matchannonsen arrangerades nu bussturer från det tidigare avogt inställda centrala Ö-vik. Utöver den enda läktarsektionen för 600 åskådare som införskaffats under fjolårssäsongen utnyttjade man nu den snörika vintern och byggde en snöläktare i hela sju rader, förstärkta med plankor och räknade innan matchen med att kunna ta emot hela 2 500 åskådare utan problem. För den oinvigde ska då nämnas att denna "Kempevall" inte låg på samma yta som senare tiders Kempehall, utan fanns på grusplanen ovanför fotbollsplanen, det som senare kom att bli parkeringen till Kempehallen.



I sin upplaga av "Puckprat" innan matchen gjorde "Kabben" både reklam för kommande vänskapsmatcher mot ryska ungdomslandslaget och allsvenskarna Leksands IF samt gick igenom hur laget skulle preparera sig inför föreningens hittills största match i ishockey:

"AIK går till seriefinal i enlighet med sina traditioner vid hemmamatcher. Det innebär samling på morgonen, lunch vid pass kl. 12 på treetexfabrikens bar, som blivit något av AIK-mascot med sin tidigare alltid vinstgivande föda. Några kortfilmer i gula paviljongens gillestuga är avkopplingen före kaffet och taktikresonemanget med ordergivning i klubbrummet före ombyte och avslag. AIK har inte förlorat någon match med det programmet som blivit en tradition och tillämpats vid fjolårets kvalmatcher och vinterns serieduster på hemmabana. Håller traditionerna månne?"

Med några enkla rader lyckades han alltså förmedla bilden av AIK-spelarnas förberedelser inför den här matchen till hela Örnsköldsviks ÖA-läsande allmänhet. Det är i sådana små, men genialiska detaljer som jag tror att grunden till engagemanget från hela Ö-vik och sedermera Ångermanland började byggas.

Matchen i sig blev ingen enormt dramatisk historia, Alfredshem gjorde 3-0 på de första 10 minuterna och de 2 676 åskådarna på den proppfulla snöläktaren kunde i feststämning konstatera att maktskiftet i Ångermanland nu var ett definitivt faktum. För att nå nya utmaningar måste Alfredshem nu sikta på riksplanet och högsta serien. En verklighet som inget annat lag i Ö-vik varit i närheten av innan dess.



I en första period med högt tempo gjordes 1-0 på en solo-uppåkning och skott på egen retur av arkitekten "Kabben", back-kollegan Lasse Lindström gjorde 2-0 på ett långskott innan "Kabben" i den 7:e minuten utökade till 3-0 på ännu ett skott utifrån linjen.

En händelseutveckling med så mycket symbolik i sig att det nästan är lite overkill.

Som brukligt är vid 3-0-ledningar slappnade Alfredshem av i andra perioden, tempot sjönk och Nyland tilläts reducera innan Åke Nordström utökade till 4-1. I den tredje perioden följdes en Nyland-reducering av 5-2 från broder Ronny Nordström, innan slutresultatet 5-3 fastställdes av Nylands Ronnie Rödlund.

Som om inte maktskiftet i Ångermanland kunde bli mer tydligt så hyllade faktiskt IFK Nyland sina övermän med att sträcka över blomsterkvastar, en syn som är lite svår att relatera till 51 år senare.

Bestående resultat av matchen för föreningens framtid: Maktskiftet i Ångermanland fastslogs. Den innebar startskottet för en verklighet där endast Sverige-eliten kunde ge nya utmaningar. Alfredshem etablerades definitivt som Örnsköldsviks viktigaste och mest populära bollspelande lag. Behovet av en ny, större, permanent arena blev underförstått allt mer konkret (även om optimistiska tongångar om snöläktare för "5 000 personer" kunde höras efter slutsignalen).

söndag 13 december 2009

84. Onödig statistik

Har spenderat den senaste halvtimmen med att ta fram en ganska onödig och intetsägande statistik, men någonting måste man fylla det vakuum som blir nu när det är uppehåll i två veckor. Statistiken gäller det snitt spelare har när det gäller istid och baklängesmål, det vill säga den totala istiden delat med antalet baklängesmål. Nu säger inte den här statistiken jättemycket, men kanske kan någon tycka att den är intressant.

Vi börjar med backarna. Kolumnerna står för Namn, Istid totalt i avrundade minuter, antal baklängesmål, snitt. Jag har bara valt att ta med spelare som spelat över fyra timmar totalt, därav avsaknaden av Forsberg, Näslund med flera.

Per Hållberg 268 minuter 4 67
Jens Westin 284 minuter 5 56,8
Tomas Mojzis 597 minuter 12 49,75
Hannu Pikkarainen 549 minuter 13 42,3
Hans Jonsson 384 minuter 11 34,9
Alex Bonsaksen 368 minuter 11 33,4
Mattias Timander 604 minuter 23 26,2
Daniel Sondell 630 minuter 28 22,5

Vad kan vi dra för slutsatser av det här? Att Westin och Hållberg ska spela en hel match? Nä, självklart inte. Däremot är det ganska illavarslande att Timander och Sondell ligger på ett snitt på ungefär ett insläppt mål per match. Att Mojzis har såpass bra statistik finner jag imponerande.

Forwards då?

Morten Madsen 361 minuter 7 51,5
Oscar Steen 502 minuter 14 35,85
Andreas Molinder 429 minuter 12 35,75
Josh Green 393 minuter 12 32,75
Mats Zuccarello Aasen 724 minuter 24 30,1
Per-Åge Skröder 642 minuter 22 29,1
Kristian Forsberg 334 minuter 12 27,8
Marco Tuokko 249 minuter 9 27,6
Per Svartvadet 627 minuter 23 27,2
Magnus Häggström 347 minuter 16 21,6

Madsen är överlägsen, vilket man kan tycka är intressant. Annars ligger alla forwards på rätt hyfsat snitt, undantaget Häggström men där kom troligtvis (jag bara gissar) de flesta baklängesmålen i början av säsongen när han inte var helt acklimatiserad vid Elitserietempot. Det är även intressant att se att Zuccarello utklassar samtliga spelare (Svedberg undantaget) när det kommer till istid.

torsdag 10 december 2009

83. Macke mer imponerande än Foppa

Visst är det så att Markus Näslund har gjort en strålande comeback så här långt. 1 mål och sex assist på sex matcher är väl kanske "bara" enligt förväntningar men det som imponerar på mig är hans spel utan puck.

Jag ska erkänna att jag hade vissa oroväckande tankar om att "Macke" skulle glida omkring på en skridsko och känna att det var allmänt tråkigt med ishockeyn, förutom att polaren Peter var med. Självklart skulle jag inte ha trott detta, för i dessa matcher där Forsberg stått över har Markus motbevisat mig och säkert fler med ett uppoffrande spel, starkt defensivt arbete, massvis av tacklingar och allmänt ett spel som kännetecknar en ledare.

Och det är just det som får mig så lugn - Markus leder våra trupper tillsammans med kapten Svartvadet. Och det är kanske det som kommer visa sig vara viktigare än Peter Forsberg. Don't get me wrong, en Forsberg i toppform kommer att vara våran bästa spelare, men det är långt ifrån säkert att han kommer att vara i toppform när han spelar, vilket man inte kan ta för givet att han gör varje match.

Det finns även en annan styrka i laget i år, och den är mental. Hur många underlägen har det inte hämtats upp? Det är enbart positivt och det kan visa sig vara grymt viktigt i ett eventuellt slutspel. Laget lägger sig inte ner och dör bara för att det är två mål upp och 15 minuter kvar av tredje perioden.

Till sist, Foppa - vila mot Luleå och vila ifrån landslagsturneringen i Ryssland och kom tillbaka fit for fight till bortamatchen mot Timrå 26/12. Ta gärna med dig Hinote.

82. Andreas Salomonsson

Det finns många som har åsikter om vår #15, som person och som hockeyspelare och visst, man kan anklaga honom för både det ena och det andra. Detta inlägget kommer dock inte att handla om det.

Som det ser ut i dagsläget har Andreas Salomonsson spelat sin sista match i sin professionella ishockeykarriär och detta är självfallet oerhört tråkigt. Rent talangmässigt är "Salle" i mina ögon en av de absolut bästa spelarna som Modo fostrat fram, och när han ville kunde han rent av vara den bästa spelaren i Elitserien. Vi kan väl dra igenom hans CV lite snabbt?

- 586 Elitseriematcher för MODO Hockey,
- 81 slutspelsmatcher för MODO Hockey,
- 325 poäng i Elitserien spelandes för MODO Hockey, varav detta 137 mål,
- 2 SM-Guld, varav ett 2007 med MODO Hockey.

Lägg därtill spel i NHL för Washington Capitals och New Jersey Devils, och två medaljer i VM-sammanhang (ett silver, ett brons).

Med en underbar skridskoåkning, fina handleder och grinigt humör har "Salle" varit en favorit i många år och uppskattad inte bara hos Modo-publiken utan även hos Djurgårdssupportrarna. Vi får heller inte glömma Andreas bidrag till den gärning de äldre spelarna i Modo utförde när de gav tillbaka pengar. Jag vet att jag är evigt tacksam och jag känner på mig att jag inte är ensam.

Jag tycker att det är väldigt tråkigt att, som det ser ut nu, "Salle" inte får en värdig avslutning utan tvingas lägga av mitt under brinnande säsong. Jag hoppas att vi inte sett det sista.

fredag 4 december 2009

81. Resecentum och honhundar

Har ni sett det nya resecentrumet nu när de har monterat den stora höga väggen helt i glas, den som vetter mot stan? Personligen tycker jag det blir sjukt bra – och snyggt.

Kommunikation är viktigt, en förutsättning för civilisation. För oss i en småstad i det nordligaste av Europa blir det extra viktigt. Jag ser fram emot att efter jobbet kunna sätta mig på tåget och vara i Umeå på 35 minuter för att gå på Frida Hyvönen-konsert, eller dra till Härnta och dofta på böckerna i det fantastiska Sambiblioteket.

Dessutom är jag också absolut förtjust i hur man har byggt ihop kulturfabrik-huset med det nya glascentret. Långsidan på kulturfabrikens vägg kommer alltså vara inomhus.


Det nya och det gamla, industrisamhället möter tjänstesamhället.

Jag känner inte arkitekten, men oavsett vem det är så får denne fem ugglor av Hellge, redan innan det är klart.

Man ser och känner hur staden expanderar ned mot hamnen. Detta är förvisso inte någon ny trend, utan det sker över hela Europa och har så gjort de senaste 10-15 åren. Det gamla industrisamhället byggs om och förvandlas till något annat nytt. Människorna tar tillbaka hamnen och dess kvarter och fabriksområden.

Örnsköldsvik utgör alltså inget undantag. Jag är glad att beslutfattarna i stan har sneglat på de gamla hamnarna nere i Europa som gått före och öppnat upp mot havet. Resecentrum, strandpromenad, kommande hotell, restauranger, gymnasieskola, flera bostadshus, både lägre och högre och framförallt Fjällräven center.

Vad har detta med MODO Hockey kan man undra.

Ekvationen är rätt enkel. Det som är bra för Ö-vik är bra för MODO och vice versa. Men just denna gång är det inte nya potentiella kunder i arenan jag värnar om utan det är vår lokalkonkurrent honhundarna, tikarna, dvs Timrå IK som jag värnar om.


Jag tycker nämligen att de, minst en gång per år, borde chartra ett tåg från Sundsvall som stannar i Timrå och Härnösand och inta Ö-vik. Ett fullastat tåg med rödvita tikar som promenerar de 500 meterna från resecentret längs strandpromenaden vid kajen bort till Fjällräven center.

Nu är det inte så att jag på något sätt har blivit någon vän av tikar, speciellt inte rödvita.

Det jag är ute efter är att skapa mer rivalitet. Intresset för dessa derbyn börjar avta, Timrå-matcherna är inte längre lika intressanta. Det finns en poäng med att skapa mer rivalitet. Intresset går upp och det gynnar båda lagen. Därför bör MODO ge Tikarna några hundra extra biljetter när väl den nya stationen är klar nere i hamnen.