fredag 19 november 2010

Kämpa Dö, Gene Brö

Kämpa Dö
Gene Brö
.
"Thorsan"
"Thorsan"
"Thorsan"
.
Biljetterna släpps 101206, ni som inte har.
.
KÖP
.
22/1 -2011 Timrå borta.
.
Många bussar. 5, 6, 7, 8?
.
Vi ska ge lillbrorsan smisk på barrumpan! :)

torsdag 10 juni 2010

100. Vägs ände

Egentligen var det ju tänkt att inlägg nummer 100 skulle komma efter långt och noggrant övervägande, kanske bjuda på lite lugnt tillbakalutade återblickar över bloggens och sajtens verksamhet i övrigt under de tre första åren.

Omvärlden tillåter dock sällan att man gör som man vill, inte heller under de här dagarna i juni 2010. Under några dagar har det blivit allt mer uppenbart att planerna på en gemensam liga i centrala och norra delarna av Europa kommer att bli verklighet och att det nu också är dags för MoDo att komplettera Anders Källströms styrelsepost i HUB med ett ägande i bolaget som driver satsningen vidare.

Källström har å ena sidan uttryckt en skeptisk attityd i årsredovisningar och annat informationsmaterial från klubben under sin tid som ordförande, men är alltså sedan den 7/10 2009 styrelseledamot i HUB Europa AB och frågan är nu om MoDo precis som Luleå ska komplettera sin representation i styrelsen med en aktiepost.

Själv tänker jag inte göra som en högtravande 22-årig redaktör för MoDos Svenska Fans-sida och påstå att jag har någon annan skribent på bloggen eller Mikael med mig i det jag nu skriver, utan det är helt och hållet mina egna åsikter jag nu framför.

Att fullfölja MoDos åtagande i HUB Europa AB genom att köpa in sig i bolaget är en självklarhet och går inte längre att diskutera. Köpet kan i värsta fall resultera i att aktierna blir värdelösa om ligan inte blir verklighet, en verklighet som vi i så fall delar med majoriteten av toppklubbarna i Sverige och är således ingen relativ konkurrensnackdel. Att däremot säga nej till att köpa aktier i HUB Europa är ett definitivt beslut om att MoDo måste vara beredda att ta sig an en ledande organisatorisk, administrativ och marknadsmässig roll i den liga som återstår i Sverige. Amorteringar och (stigande) räntor för Fjällräven Center måste fortsätta betalas, oavsett vilka flåshurtiga nationella fantasier man vill måla upp. Publiksnitt, sponsors- och TV-intäkter måste hållas på samma nivåer och helst högre än idag och det är ingen som kommer att hjälpa MoDo med detta förutom MoDo självt.

Vill man dra det till sin spets så är det mest ansvarsfulla att göra efter ett nej till aktieköp i HUB att lägga föreningens elitverksamhet i malpåse, lämna över Fjällräven Center till banken och driva en rent ideell verksamhet uppe i MoDo-hallen för ungdomar i Hörnett och Domsjö. I så fall kan man åtminstone, rak i ryggen, säga att man fortfarande är MoDo-supporter och väntar på bättre tider. Att låta MoDo bli ett flumromantiskt svar på Björklöven som belastar skattebetalarna i Ö-vik under 20 år framöver innan sanningen hinner ikapp är i alla fall inget jag vill rösta för.

Klockan har slagit, dags för MoDo att välja om man vill gå samma stig som Björklöven, Gävle Godtemplare och Morgårdshammar eller om man vill ge sig själv en chans till överlevnad.

Överlevnad med enskilda stunder av lycka - det låter som historien om MoDos liv.

lördag 17 april 2010

99. MoDos 10 viktigaste matcher - Nummer 6: Örnsköldsviks SK - Alfredshems IK, 1938-02-21

#6 En efterlängtad missionär
Spotify-soundtrack

Så kommer den då, matchen som har varit svårast att ranka i sin betydelse för föreningens fortsatta verksamhet. Jag är helt på det klara med att man kan lägga upp resonemang som lutar mot att den första ishockeymatchen som spelades också borde ha varit den viktigaste. Ett fiasko här intressemässigt från spelare, publik och sportjournalister i Ö-vik hade ju kunnat betyda att bandy fortfarande varit vinter-lagsporten nummer ett i Ö-vik, precis som i Hälsingland.

Å andra sidan går det ju helt klart att snickra ihop ett resonemang som menar att en vänskapsmatch mellan spelarna i två föreningars gamla bandysektioner, som bevittnades av någonstans mellan 200-400 åskådare och spelades på en bandyplan med ett högst provisoriskt sarg-arrangemang som gav något som åtminstone liknade hockeymått någorlunda inte alls kan vara en viktig match i föreningens historia.

Jag kommer att läsa argument för båda dessa ståndpunkter och inte säga att något är fel. Det som sätter matchen på plats sex på min lista, före allsvenska finaler och avgörande kvartsfinaler mot Timrå bland annat, är min personliga känsla att matchen, omständigheterna kring den, mottagandet av den nya sporten av publik och lokala sportjournalister var en grundplåt för att vi skulle få de senare upplevelserna. Min personliga känsla är dock också att det funnits matcher i föreningens framtid som enskilt haft större betydelse för den fortsatta verksamheten. Det finns ju trots allt fler norrlandsstäder som fastnat för sporten ishockey utan att ha samlat på sig 2 SM-guld i ishockey för seniorer och skapat en hockeykultur i sin stad som gör att det dyker upp över 6 000 personer i snitt på matcherna i en arena som kostade en kvarts miljard att bygga.

Close, but no cigar alltså för den första ishockeymatchen som spelades i Örnsköldsviks stad.

Bandy hade varit vinter-lagsporten som utövades i Örnsköldsvik fram till slutet av 1930-talet, men det är fel att säga att sporten hade fångat Ö-viksbornas kärlek på något sätt. Matcherna hade aldrig dragit fyrsifffrig publik och det var ett otacksamt jobb för människorna i föreningarna att hålla de ytor på cirka 100*50 meter i spelbart, skottat skick för matcher mot enbart lokalt motstånd. Bandyn i norr släpptes nämligen inte in i det nationella seriesystemet, så ingen spännings-skapande komponent med matcher mot storstadslag fanns att se fram emot.

Alfredshem spelade sin första bandymatch år 1927, i bandyns distriktsmästerskap för Ångermanland. Det slutade med storstryk mot Härnösands-laget IF Älgarna, 09. Under det följande årtiondet förbättrades kvaliteten på spelet och man blev kända för sin goda skridskoåkning. 1934 vann Alfredshem den norra Ångermanlandsserien för första gången och år 1936 anordnades för första gången en fast landbana på Kempevallen för bandy. 1937 års bandylag beskrivs som helt överlägset i norra Ångermanland, men i DM-finalen så tog det som vanligt stopp mot IFK Nyland.

Situationen för Alfredshems-folket var alltså sådan att de saknade lokalt motstånd av hög klass, de fick inte testa sina krafter mot annat än distriktets bästa lag från södra Ångermanland i DM-finalen och för att över huvud taget få spela sina matcher var de tvungna att spola upp och snöröja en isyta på 100*50 meter med sina egna händer.

Låter inte detta som ett ganska bra läge att introducera en sport där du bara har 36% av isytan att skotta, du bjuder på mer fysisk närkontakt för att locka en hittills ointresserad publik och du dessutom kryddar med lite diskreta antydningar att norrlandslag nog kan komma att släppas in i det nationella seriesystemet i den sport som du marknadsför?

Ungefär så kan nog tankegångarna ha gått på Svenska Ishockeyförbundet, när man släppte iväg IK Götas Einar "Knatten" Lundell på en missionsresa till mellersta och norra Norrlandskusten. Ishockeyn hade introducerats i stockholmsområdet, inledningsvis sorterat under Svenska Fotbollförbundet (precis som bandyn), men redan 1922 hade ett självständigt förbund bildats. Inledningsvis var SM i ishockey och landslagsspelarna en helt intern affär för Stockholm/Mälardalen, men liknande missionsresor som den som Einar skulle göra nu hade genomförts till bl.a. Malmö, Göteborg och Gävle i ett tidigare skede, med skiftande resultat.

Einar Lundell, i sin IK Göta-dress

Exakt vilka orter Einar besökte under sin resa är svårt att fastslå. Jag har sett uppgifter som sträcker sig ända upp till Boden, men vad vi vet är att hans resa omnämns vid ett möte på Statt i Härnösand den 14 januari 1938 av förbundssekreteraren Ruben Rundquist. På mötet i Härnösand var Alfredshem representerade av Allan Andersson och Edvin Boman som rapporterade hem och pushade på intresset hos sina föreningskamrater. Vad de dessutom tycks ha ordnat är att "Knatten" skulle stanna till i Ö-vik på sin turné, då staden ursprungligen inte verkar ha varit ett av de planerade stoppen.

Som det nu blev anlände Einar Lundell till Örnsköldsvik någon gång kring helgen den 12-13 februari 1938 och sätter en enorm fart i sitt missionerande från första stund, som satte avtryck i de 2 Öviks-tidningarnas sportsidor under hela veckan. Han håller träning med ÖSK på söndagen på bandyplanen på Gamla IP (där vi nu har en snart avvecklad busstation), han håller föredrag på Kafé Savoy vid Lasarettsgatan (idag: Restaurang Oasen) om spelets regler och teknik på måndagkvällen, han genomför den första kända ishockeyträningen för Alfredshem på Kempevallens bandyplan på onsdagen den 16 februari, han sprintar runt på tidningarnas sportredaktioner och låter sig intervjuas samt talar sig varm för sporten. Förutom de faktorer som redan nämnts talar han här om möjligheten till matcher på vardagskvällar, med elljus-belysta planer.

På fredagskvällen den 18 februari spelas en improviserad match på gamla IP mellan två lag av intresserade stadsbor, det ena laget fick förstärkning av Lundells gamla kompis från IK Göta och landslaget, Erik "Jerka" Burman, vilken imponerade stort på de som dykt upp och ville testa sin lycka.

Förutom detta hugger Einar tag rent fysiskt nere vid gamla IP där man snickrade ihop en provisorisk rink för en match mellan ÖSK och Alfredshem som skulle avsluta "Knattens" tid i Ö-vik. Utöver Lundell nämns den "trogne arbetaren" André Norberg som "varit både först och sist då det gällt att ordna banan".

Måndagen den 21 februari kan man så hitta den här annonsen i Örnsköldsviks Allehanda, för den första ishockeymatchen i Örnsköldsvik, mellan stadens lag ÖSK och fabrikslaget Alfredshem.



Ner till Idrottsplatsen tog sig någonstans mellan 200-500 åskådare. Den högre siffran nämns av Alfredshems-spelaren Erik Eriksson, siffror på 200-400 nämns i de båda lokaltidningarnas rapporter. Samtliga uppgifter är med största sannolikhet samman-räknade med egna ögon, men vad som är klart är att det var den största publiken som bevittnat en match i en vinterlagidrott i Ö-vik dittills och enligt Eriksson levde sig åskådarna direkt in i matchen med tillrop som "kör på honom!" Det ska då sägas att sympatierna i första hand sägs ha varit reserverade för ÖSK, som ju var hemmalaget.

Rinken bestod av hög sarg på kortsidor och i hörn (som var mindre rundade än på dagens rinkar), på långsidorna låg dock endast plankor med samma funktion som en bandysarg. Måtten som Knatten torde ha eftersträvat bör i alla fall ha varit 60*30 meter, även om det är svårt att avgöra vad som blev fallet den här kvällen. Målburarna ska ha bestått av de gamla bandyburarna, som man spikat igen med plankor och lämnat en öppning motsvarande ett ishockeymål i. Hur målen var placerade i förhållande till sargen har tyvärr ej gått att utröna. Matchen spelades i 3 perioder med 15 minuters längd och de båda lagen hade ett backpar, två kedjor, som man växlade, och en målvakt var i spel på isen.

Alfredshem sägs efteråt ha levt högt på sin skridskostyrka från bandyn (ett kulturellt arv som sedan kom att överleva åtminstone in på 1990-talet), men många av de äldre spelarna hade svårigheter att hantera bytet av bandyklubban mot hockeyditon. Alfredshems första mål i en ishockeymatch och ledningen i matchen kom på en genomåkning av den redan nämnde Erik Eriksson, vilken också kom att stå sig perioden ut.

Erik Eriksson

I den andra perioden kvitterade ÖSKs Hartvig Sjöström, men Alfredshem och Eriksson svarade med ett nytt mål innan perioden tagit slut. Tyvärr slutade dock inte denna första match med en sportslig seger att skriva in i rullorna, då ÖSK kom att kvittera Alfredshems ledning ytterligare två gånger och slutligen avgöra genom Fred Dahlén.

Bestående resultat av matchen för föreningens framtid:
Seger blev det ändå, då Einar Lundell på lite drygt en veckas tid hade sått ett ishockeyfrö i Örnsköldsvik och vattnat samt gödslat det med en match som dragit den största publiken för en match i en vinterlagidrott i staden, fångat intresset hos stadens sportjournalister och övertygat klubbledarna i staden om sportens förträfflighet. Örnsköldsviks ishockeykultur hade aldrig blivit den samma utan den här veckan och den här dramatiska matchen med sina många vändningar samt kanske också - det lyckliga slutet med seger för hemmalaget mot det tidigare så överlägsna bandylaget Alfredshem.

Soundtrack för dig som föredrar C60 framför Spotify:
(Det är som sagt 1938 och på lördagen den 12 mars, 3 veckor efter den här matchen, marscherar Hitler in i Österrike. Att det var en värld på helspänn hörs i en hel del av musiken från tiden.)

Artie Shaw - Nightmare
Karl Gerhard - Jag är ett bedårande barn av min tid
Ella Fitzgerald - A Tisket, A Tasket
Robert Johnson - Come On In My Kitchen
Hoagy Carmichael - Heart & Soul (tyvärr i en senare inspelning av Mark Murphy)
Django Reinhardt - Lambeth Walk
Big Bill Broonzy - Horny Frog
Bob Crosby and his Orchestra - Big Noise From Winnetka
Ella Fitzgerald - At long last love (en senare inspelning av en Cole Porter-sång)
Röda Armé-kören - Carmina Burana, O fortuna.


Gamla IP från Varvsberget

Gamla IP i modernare tappning (2005),
bilden tagen i övre vänstra hörnet av IP, sett i relation till den äldre bilden.





onsdag 31 mars 2010

98. MODO Hockey forum läggs ner

Åtminstone säger ryktet så.

Anledningen sägs vara en hårdnande jargong, där det menas att personangrepp har förekommit, både på forummedlemmar, spelare och andra personer inom föreningen.

Naturligtvis kan det vara så att jargongen har hårdnat, erfarenheten visar dock att hårdnande jargong nästan enbart hänger ihop med uteblivna resultat, åtminstone har det varit så de senaste 10 åren.
Forumet är en degel av rykten, tyckande, påståenden men också av passion och en hel del hockeykunskap. Mycket få händelser med Modoanknytning missas, det mesta penetreras in i minst detalj.

Ingen verksamhet verkar bli synad som just MODO Hockey. Frågan är om det finns någon förening i Sverige som blir granskad mer ingående än just Sveriges viktigaste klubb? Jag tvivlar.

Kampen om informationen

Men jag tror inte huvudproblemet är hårdnande jargong. Jag tror att klubben inte längre kan styra och påverka informationen som man önskar och det skapar frustration. Genom att släcka ned forumet vill man åter igen ta kommandot över vilken information som sprids.

Kanske är det bra om forumet släcks ned, lite väl mycket negativitet och rykten sprids ibland. Kanske är det bättre att ett Modoforum drivs med annan huvudman än klubben själv

Men samtidigt finns det frågor som inte blir ifrågasatta på samma sätt om forumet läggs ner, varken av MODO själv eller av media.

Hade Jerry varit VD idag utan forumet? Hade Ecke varit kvar? Och hur kommer det att gå med den så viktiga alkoholpolicyn? Kommer den någonsin till utan påtryckningar från gräsrötterna?

Vi får se vad som händer och om forumet slocknar för alltid

tisdag 23 mars 2010

97. Dagen efter imorgon (?)

-Hej och välkomna till denna den sista presskonferensen i den klubb som spelat ishockey sedan 1938. Jag heter Andreas Åstroll och är VD i MoDo Hockeyklubb samt Evenemangsarenan i Örnsköldsvik AB, under de närmsta minuterna tänkte jag redogöra kring det tankearbete vi haft när vi nu tagit beslutet att avveckla vår ishockeyverksamhet och istället starta upp en satsning som ska resultera i en av Europas bästa handbollsföreningar.

Tanken har väl egentligen legat och grott hos oss en längre tid, men den utlösande faktorn var att Svenska Ishockeyförbundet och ledande tjänstemän i Svenska Hockeyligan nu kommit ut ur garderoben och bekänt färg som de Kalle Anka-figurer de bevisligen alltid har varit. Ett gäng ryggkliande grabbar som nu skrivit på ett avtal som ogiltigförklarar samtliga spelarkontrakt i Elitserien mot att NHL-klubbarna betalar en administrationsavgift. Inte nog med detta, i ett pressmeddelande på Hockeyligans hemsida beskrivs det till och med så att detta Kalle Anka-avtal skulle "generera" pengar för svensk ishockey, när vad man de facto gjort är att acceptera en ersättning som vid avtalstidens slut kommer att vara lägre än i det tidigare avtalet, om man tar hänsyn till inflation.

Med det ansvar vi har för Örnsköldsviks, Ångermanlands och Mellannorrlands idrotts- och kulturutbud, med det stöd vi har av våra supportrar, sponsorer och den hyra, eller ska vi säga förtäckta driftsbidrag, i mångmiljonklassen vi får av kommunen så känner vi helt enkelt inte längre att vi kan försvara ett deltagande i den liga som sedan 1975 sålts under varumärket "Elitserien".

Vad vi däremot ska fortsätta att göra är att erbjuda lagidrott i absolut världsklass, i en arena som är en av de bäst utrustade i norra Europa och från och med i höst även får en tågförbindelse som på lång sikt kommer att innebära att vi har ett potentiellt upptagningsområde på cirka 300 000 människor, istället för de cirka 140 000 i Ångermanland som nu kan nå oss på helgmatcherna med hockeybussarna.

Från och med den 1 april kommer namnet på MoDo Hockeyklubb att bytas till MoDo Handbollsklubb och en mindre ombyggnad av Fjällräven Center tar vid för att färdigställa arenan inför höstens seriespel. Vi har även fört en konstruktiv dialog med kommunalrådet Älva Norrfors som med hjälp av sin egen, blint lydande, majoritet i kommunfullmäktige nu fattat ett beslut om att de övriga ishallarna i kommunen byggs om för handbollsspel. En åtgärd som i sig sänker kommunens budget med miljontals kronor, då hallarna med sitt nya användningsområde kommer att drastiskt sänka sina driftskostnader. Dessutom innebär den nya situationen, där ishockeyspel för våra barn och ungdomar blir näst intill omöjligt, att vi får en bred, snabbt växande, rekryteringsbas i den egna kommunen. Inga barn kommer heller längre att stängas ute för att utrustningen blir för dyr att betala för deras föräldrar.

Får vi fullt stöd för denna satsning från våra supportrar och sponsorer kommer vi att kunna gå in med en tänkt spelarbudget på 35-40 Mkr/säsong och därmed sopa mattan med den svenska konkurrensen och snabbt etablera oss som ett topplag i Europa, i klass med spanska Ciudad Real och tyska Flensburg-Handewitt. För våra existerande sponsorer erbjuder vi en möjlighet till exponering i handbollens (fungerande!) Champions League, på stora marknader i Mellan- och Sydeuropa med potentiell TV-publik på tiotals miljoner åskådare, samtidigt som vi kommer att vara ett intressant alternativ för företag från dessa regioner som vill ha exponering i Nordeuropa. För våra supportrar och skattebetalare i Örnsköldsviks Kommun kommer vi att erbjuda ett bättre underhållningsvärde för pengarna och en fantastisk reklampelare för orten, samtidigt som vi kan sälja säsongskort till supportrar som faktiskt kan vara säkra på vilka spelare de får se i våra matcher till hösten.

Det är en hederssak som vi anser att det inte längre går att tumma på.....rrrrrrinnnnnggggg!

Ja, nu är det dags att vakna om det inte var uppenbart redan.

torsdag 11 mars 2010

96. Nä.

Ingen idé att misshandla tangentbordet redan ikväll, och för mig personligen så är faktiskt inte besvikelsen i nivå med vare sig den som infann sig 1999 eller 2005. Att MoDo för sjuttielfte gången i historien drabbas av Väsby-syndromet (som ju sträcker mycket längre tillbaka i tiden än just DEN Väsby-matchen) när man övertygats av alla från lokal press till rikspress till supportrar om att man har vunnit de tre avslutande matcherna på förhand är heller inget som förmår uppbåda något som liknar chockkänslor. Slutspelsplatsen förlorades under hösten, med ännu ett misslyckat hanterande av målvaktsposten och en underlig attitydförändring hos många spelare i matcher som Peter Forsberg inte deltog i.

Någon seger under ordinarie tid istället för tvåpoängare i förlängningar, någon oavgjord match till istället för uddamålsförluster och slutspelsplatsen hade varit klar - längre bort än så var det inte, oavsett hur nu matcherna mot Skellefteå och Södertälje hanterades. Med en stabil förstemålvakt som varit redo för Elitserien från omgång 1 så hade man varit där.

Nu vet vi väl ännu inte om Fredrik Andersson är den man som ska leda rekryteringsarbetet inför nästa säsong eller om han redan befinner sig någon annanstans i tankarna, men oavsett vem det blir som får den delikata uppgiften så finns inget utrymme för att värva en oscoutad målvakt som inte är av absolut högsta europaklass. Försäljning av säsongskort och sponsorspaket skulle kunna få en rejäl chans om denne målvakt kan presenteras inom någon dag efter att han spelat klart för sin klubb under den här säsongen. Sköts målvaktsrekryteringen på samma taffliga sätt under ännu en silly season så är det svårt att se hur säsongen 2010-11 ska kunna säljas in till sponsorer och förkrossade supportrar.


tisdag 23 februari 2010

95. Zuccarello och nyttiga idioter

Mats Zuccarello Aasen gör succé i OS och nu ser det ut som att flera NHL-klubbar är intresserade av honom. Men vi MODO-iter kan vara lugna, Mats har nämligen ett 2-årskontrakt utan så kallad NHL-klausul som säger att han inte kan gå till NHL under kontraktstiden med MODO, eller?

Fantastisk bagge

Zuccarello är en enastående spelare, en av seriens bästa, kanske t o m den bästa. Sett över hela säsongen är han den överlägset främsta och viktigaste spelaren i MODO. När det var som allra mörkast bar den lille norsken hela klubben på sina axlar. På slutet har visserligen Foppa och Macke avlastat hans börda något. Han är en sådan spelare som man bygger ett lag kring, HV71 har sin Davidsson, LHC sin Mårtensson och MODO sin Zuccarello.

Nu skriver tidningarna att SHL – Svenska Hockeyligan och NHL håller på att skriva under ett avtal som ger NHL möjlighet att sno spelare även fast de har kontrakt. Visserligen kommer de att betala 1,6 miljoner kronor, vilket är en spottstyver i sammanhanget. En spelare i Zuccarellos klass är värd många gånger mer. 1,6 miljoner är inte mer än en dryg procent av klubbens omsättning och räcker inte till mer än några månadslöner för en toppspelare.

Avtalet som hockeyligan jobbar på är inte något nytt, det är en fortsättning på tidigare års avtal.

Nu undrar jag hur kan denna svenska hockeyliga helt medvetet skriva under ett avtal som ogiltigförklarar elitserieklubbarnas kontrakt med spelarna och ger NHL rätt att utan skälig ersättning norpa elitseriespelare?

Är det tänkt att MODO och de andra elitserieklubbarna ska stå där med mössan i hand, helt oförmögen att säga ifrån, när NHL stjäl kontrakterade spelare? Jag måste säga att jag har svårt för detta vurmande för överheten.

Det hockeyligan gör, och under en tid har gjort, är att medvetet utarma elitserien på dess största artister genom att skriva under ett sådant avtal.


Svenska Hockeyligan, Wikegård, Renberg och media går i takt


I sammanhang där underrättelsetjänster agerar använde man förr, speciellt under kalla kriget, begreppet nyttig idiot. Det var ett nedlåtande omdöme om personer som sprang andras ärenden utan att vara medveten om att så var fallet och i stället trodde att man gjorde något bra för den egna gruppen.

Jag anser att det finns alldeles för många sådana. Svenska hockeyligan är en sådan, men man kan också höra det till vardags av vanliga supportrar som menar att ”det är klart att han ska få genomföra sin stora dröm att spela NHL och därför bör MODO släppa honom”.

Likaså kan man höra expertkommentatorerna Renberg och Wikegård i SVT, som annars alltid påstår sig värna om svensk hockey fullkomligt strunta i gällande kontrakt och mena att NHL kan agera som de själv vill. Men även klubbarna själva verkar vara helt hypnotiserade. Inte sällan hör man de fälla de mest korkade uttalanden i dessa frågor.

Men det är inte bara Hockeyligan, experkommentatorer och klubbarna som springer andras ärenden, även media står på rad och klappar händer och håller med. Sällan utför de sin uppgift - att kritiskt granska.


Självklart ska man inte hindra Zuccarello från att spela i NHL om han vill det, men det är en helt annan fråga. Denna fråga gäller om NHL ska betala för sig eller inte

Har Zuccarello kontrakt så har han. Kan NHL lösa ut honom så att alla parter blir nöjda så är det okey, men inte annars. Det ska naturligtvis kosta, låt säga fem miljoner för ett år och tio, som i Zuccarellos fall, för två år.


Här kan man läsa om det så kallade "nyttig idiot-avtalet"

fredag 12 februari 2010

94. Missväxt i plantskolan

MODO Hockey fostrar inte talanger på samma sätt som tidigare. Det finns inte någon Forsberg eller Sedin i pipeline, faktum är att det inte ens finns några elitseriespelare på gång som det ofta fanns förr. Därför bör Ö-vik snarast skapa ett allianslag där de mest talangfulla och de mest träningsvilliga spelar.

För en dryg månad sedan avslutades den 42:a MODO-cupen. Det bästa Modolaget på länge åkte ut i kvartsfinalen, trots en uppenbart enkelt lottning. Samma tendens kan man se i de flesta åldersgrupperna. På Cup Online går det följa samtliga cupers matcher i detalj de senaste sex åren. Utvecklingen är tydlig, talangfabriken gnisslar påtagligt.

Eller rättare sagt – talangerna finns, men de tillåts inte utvecklas.

Skolindelning problemet

Det finns säkert flera anledningar till de uteblivna resultaten, men det är uppenbart att skolindelningen är den största anledningen till problemet. De främsta talangerna får inte den hockeyutbildning de borde kunna få. De mest talangfulla och träningsvilliga spelarna ges inte möjlighet att träna och spela tillsammans och utvecklas därför inte optimalt.

Ö-vik med omnejd började med denna skolindelning för ett antal år sedan, ungefär samtidigt slutade den egna produktionen av elitspelare, med några undantag.

Skolindelningen betyder att barn som går på en viss skola automatiskt spelar i ett bestämt lag. Barn från Bonäset och Järved spelar hockey i Järveds IF. Barn från Svartby, Arnäs, Gullänget och i stan spelar i ÖSK, barn från Svedjeholmen och Själevad spelar i Svedjeholmen. Barn från Domsjö, Hörnett och Varvet spelar hockey i MODO. Denna indelning sker från barnens första skär när man börjar spela hockey tills dess man är 14-15 år.

Bredd men ingen spets

Indelningen gör att vi får jämbördiga lag i Ö-vik med omnejd. Järved, MODO, ÖSK, KB65, Anundsjö, Husum och Svedjeholmen blir likvärdiga. Matcherna blir ofta jämna och lagen turas om att vinna. Bland 98:or och 99:or är det Svedjeholmen som regerar, hos 00:orna är det MODO och ÖSK som är bäst och hos 02:orna är det Husum och KB65.

Indelningen skapar alltså jämna lag med en rättvis sammansättning. Däremot förädlas inte de största talangerna optimalt. Anledningen till detta är att de bästa inte får möjlighet att spela tillsammans. En väl utvecklad, talangfull, träningsvillig spelare som enbart spelar tillsammans med mycket mindre utvecklade och träningsvilliga spelare kommer att hindras sin utveckling. De får helt enkelt inte den stimulans som krävs för att utvecklas.

När den tidigt utvecklade och träningsvilliga spelaren passar sin mindre utvecklade kompis kommer inte pucken tillbaka. När den mer utvecklade spelaren inser att pucken förmodligen inte kommer tillbaka struntar denne att passa fortsättningen.

Däremot om den talangfulle och träningsvillige spelaren skulle få spela tillsammans med andra spelare i samma fas av utvecklingen kommer han eller hon att utveckla passningsspel, skridskoåkning, kampmoment och teknik på en betydligt högre nivå. Spelare får då stimulans och utbildning som den annars inte skulle få.

Allas rätt till hockey

Åsikter likt den jag ovan framfört kan i somligas ögon ses som kontroversiell. Man säger att den är elitistisk. Men jag tycker inte det. Vi är helt enkelt ovana vid att satsa på de som har mest talang och mest ambition. Ovana är dock ett dåligt argument till att avstå. De med hög ambition och mycket talang har samma rätt till utveckling som de med lägre ambition och mindre talang.
Jag anser att man absolut inte behöver göra avkall på breddverksamheten för att satsa på de allra talangfullaste och de allra träningsflitigaste. Det går utmärkt att kombinera bredd och spets.

Skolindelningen och breddverksamheten ska under alla omständigheter vara kvar. Alla har rätt att spela ishockey, så många som möjligt ska få den möjligheten utan att sorteras bort. Det är mycket viktigt. Det är en princip som inte är förhandlingsbar.

Ö-vik måste införa ett allianslag

Parallellt med breddhockeyn bör det alltså satsas på spets. Ö-vik bör därför skaffa sig ett allianslag. Detta allianslag ska träna parallellt med de skolindelade lagen. Laget bör vara öppet så att alla klubbars spelare har chansen att slå sig in.

Jag ser gärna att allianslaget startar redan från U10.

Öppenhet och samarbete med stadens alla klubbar måste vara ledord. Gör man inte stadens alla lag delaktiga kommer MODO heller aldrig få med sig de mindre klubbarna. Det vore direkt olyckligt om MODO enbart knycker spelarna i en tidigare ålder.

Vidare bör ledarna - tränare och lagledare för allianslaget vara oberoende. Man bör hitta ett system som inte skapar orättvisa, kanske kan man rulla runt på klubbarnas ledare? Viktigt är att man säkrar opartiskhet och oberoende där de små klubbarna inte åsidosätts.

Lyckas man göra alla klubbar delaktiga i allianslaget kommer talangfabrikens produktion flerdubblas, dessutom kommer alltid de mest talangfulla och träningsvilliga att mäta sig med varandra.

Som det fungerar idag skickas MODO:s lag, med ett urval från två skolor att möta mycket mer utvecklade lag med upptagningsområden på ibland flera hundratusen. Hade man istället skickat ett allianslag bestående av talanger från hela Ö-vik skulle dessa utvecklas mycket mer.

Självklart ska också småklubbarna i Ö-viksområdet få möjlighet att delta i olika cuper, men då bör de vara anpassade för den nivå där dessa lag befinner sig.

Iakttagelser från verkligheten

Hur kan man då vara säker på att detta är en korrekt iakttagelse av verkligheten? Hur kan man veta att vårt system med skolindelning producerar färre talanger? Det kan vi naturligtvis inte veta med samma säkerhet som matematikens bevisföring. Däremot finns det ett antal fakta som gör det hela sannolikt troligt.

Det skapas inte längre lika många talanger, trots ökad och bättre träning.

Talangproduktionen minskade samtidigt eller i samband med att man införde skolindelningen.
Man har statistik på spelare födda 1993 från när dessa var 6 år till juniorålder. Där syns tydligt att de mest talangfulla spelarna vid tidig ålder var de som fick minst stimulans och hade sämst resultat strax innan juniorålder.

Vaksala, laget som vann MODO-cupen 2008 är ett mycket bra exempel på ett lag där stadens största talanger tillåtits spela tillsammans. Detta med ett lag från en stad där bandy är nummer ett, nämligen Uppsala, ändå vann man Sveriges bästa cup.

Ytterligare en konsekvens av skolindelningen är ett problem som har dykt upp på senare tid. Det har visat sig att de riktigt bra lagen utifrån inte längre vill delta i våra cuper på samma sätt som tidigare. Det visar anmälningarna då få lag blivit anmälda. Detta anses av många bero på att vi inte kan erbjuda tillräckligt bra motstånd.

Om det stämmer är det allvarligt då MODO:s cuper har varit ett viktigt instrument för t ex scouting. Det är bara att ta sig en titt på allstar-teamen i MODO-cupen för att förstå cupens vikt för MODO Hockey.

Sedan kan jag konstatera att det finns ett önskemål i hockeyleden om ett allianslag. När jag lägger örat mot rälsen och lyssnar är det allt fler personer i hockeykretsar som önskar just någon form av allians.

Alfredshems IK eller Ö-viksalliansen?

Jag hoppas inte att det blir så att MODO snor åt sig ÖSK:s, KB:s, Svedjeholmens, Järveds talanger ett år tidigare, som det ryktas om. Det enda man gör då är att slå sönder breddverksamheten.

Ryktet säger att MODO nu kommer att plocka regionens talanger tidigare och göra de till MODO-iter. Samma rykte säger också att anledningen till det är att MODO tjänar mer pengar på att knycka talangerna ett år tidigare.

Om detta stämmer har man nog garanterat bundit ris åt sin egen rygg. Finns det något som ogillas bland småklubbarna så är det när MODO snor talangerna, när man bryter sönder redan existerande lag.

Därför är det en mycket bättre lösning att man skapar ett allianslag som inte är MODO. Exakt vad det laget ska kallas går att fundera över. Allianslaget - plantskolelaget skulle kunna återuppliva det gamla namnet Alfredhems IK. Det viktiga är dock att allianslaget skapas

torsdag 4 februari 2010

93. MoDos 10 viktigaste matcher - Nummer 7: MoDo HK - Djurgårdens IF, 1998-03-26

#7. Thomas O-Tvivlaren
Spotify-soundtrack


Tre matcher avverkade på den här listan och hittills är det enbart segermatcher som signalerat någon form av sportslig milstolpe som tagit plats på listan. Rent logiskt kommer ett lag som fortfarande spelar i sitt lands högsta serie att ha färre förlustmatcher som haft ett "bestående resultat för föreningens framtida verksamhet" än vad den har betydelsefulla segermatcher, men jag kommer ändå att ta upp ett par förlustmatcher på den här listan, varav den första kommer här och nu.

Kempehallens troligen galnaste och mest svavelosande sekunder hittar vi i en marskväll år 1998, med den för säsongen nye MoDo-tränaren Per Bäckman ståendes, ute på isen, bankandes med Per Hållbergs klubba och vrålandes ut sin ilska över domaren Thomas Anderssons insats.

Låt oss dock ta några steg bakåt först, och titta tillbaka på en säsong som hela tiden tycktes ha nya, underliga vändningar och svåra nervpåfrestningar av olika slag på lut för supportrarna.

Per Bäckman hade kommit in i ett gynnsamt läge efter Leif Boork, då föreningen missat slutspel under föregående säsong. Detta samtidigt som Bengt Hedin under sommaren både lyckats behålla stomme och unga spelare, samt landat den kanske enskilt högst smällande värvningsbomben under sin tid som sportchef - den unge lovande tjecken David Vyborny, som i stort sett hela hockeyeuropa var intresserat av, tycktes det som under några heta sommarveckor. Dessutom skulle Per Bäckman under säsongen släppa fram de båda superlöftena Daniel och Henrik Sedin. Backarna var överlag unga, talangfulla och hade nu börjat samla på sig några säsongers rutin. Jonsson, Alavaara, Kaberle, Jansson, Hållberg och Hedin var det råmaterial som Per Bäckman skulle karva till försvarsmässig fulländning under de kommande säsongerna.

På målvaktssidan hade Magnus Swärdh och Fredrik Andersson (den senare kom dock tillbaka till truppen vid jul) tackat för sig, in kom istället nygamla bekantskapen Petter Rönnqvist från Djurgården och från juniorerna flyttades Tobias Lundström upp.

I massmedia målades Färjestads guldcoach upp som ett bra val av MoDo för att få ut det mesta av de talangfulla 70-talisterna, men när serien väl startade så gnisslade maskineriet betänkligt. När så en 7-1-urladdning mot HV kunde noteras den 26 oktober, inför ynka 2 915 åskådare trodde nog många på en vändning. Istället följde ytterligare 3 raka förluster med ett eller två mål som cementerade fast MoDo vid jumboplatsen när det var dags för landslagsuppehåll i början av november.

Nu var detta inte riktigt så illa som det såg ut, dels hade den enormt nyttige Samuel Påhlsson saknats på grund av handledsskada och så var en stor del av de 11 förlusterna på de 17 första omgångarna just förluster med 1 eller 2 mål. Efter landslagsuppehållet kom Påhlsson tillbaka, poängen började så sakteliga trilla in och som en bonus förlängdes tränare Bäckmans kontrakt fram till och med säsongen 1999-00, antagligen för att skapa en känsla av arbetsro från Bengt Hedins sida.

Efter juluppehållet började det formligen spraka om Bäckmans MoDo, styrspelet satt där det skulle, målfabrikationen ökade och det tidigare jumbolaget som varit 8 poäng efter slutspelsstrecket (i tvåpoängssystemet, ska vi komma ihåg) parkerade till slut på 6:e plats i tabellen inför slutspelet, som laget med flest poäng av samtliga i Elitserien efter nyåret 1998.

När så Tommy Töpel dök upp i rutan och vaskade fram seriestrean Leksand som kvartsfinalmotståndare för MoDo tycktes det vara det värsta som kunde inträffa, då Leksand fullkomligt pulvriserat MoDo under grundserien, med fyra raka segrar och målskillnad 19-6 borde säsongen rimligen ha tagit slut med 3 raka kvartsfinalförluster för MoDo.

Ännu en gång rullades en oväntad händelsutveckling fram för de prövade MoDo-supportrarna, då den första bortamatchen slutade med 5-3-seger i en mycket jämn tillställning, där firma Svartvadet/Salomonsson avgjorde i numerärt underläge. Inför match nummer 2 chockade MoDo både bortalag och sin hemmapublik genom att storma ut på banan med ett nytt klubbmärke på magen samt genom att mala ner Leksand i en övertygande 3-1-seger. Inför hotet om utslagning svarade Leksands-publiken med att fullständigt svika sina hjältar. Nästan 2 000 biljetter var osålda i Leksands Isstadion när masarna trots allt kontrade med en egen 3-1-seger för att skicka serien tillbaka till Hörnett.

Logotypen som introducerades i den andra kvartsfinalen 1998 mot Leksand (1998-03-10)

I en riktig propaganda-show i Kempehallen skickade så MoDo ut det lag som slagit dem fyra raka gånger under seriespelet. 5-1 blev slutresultatet med bl.a. 3 mål av Anders Söderberg. En sorglig sorti gjordes av den gamle MoDo-hjälten Tomas Jonsson som hyllades av medresta fans, men fick lämna isen med vetskapen om att hans aktiva karriär var slut och att hans gamla klubb MoDo nu vid 2 tillfällen (1994 och 1998) hade slagit ut hans Leksand efter fina resultat grundserien och till synes goda möjligheter till det första guldet sedan 1970-talet. Guldet 1979 med MoDo blev hans enda SM-guld. En enorm besvikelse i media och bland fans blev responsen i Dalarna (jag vet, då jag själv bodde där och inte missade chansen att bära MoDo-attiraljer på min skola i en hel vecka efteråt).

Frågan är väl om inte det Leksand som den energiske ordföranden Björn Doverskog så hårt kämpat för att bygga upp under 80- och 90-tal förlorade mycket av sin livskraft just i dessa 2 kvartsfinalförluster mot MoDo? Doverskog själv dog för övrigt bara 9 månader senare i en hjärtattack och sedan dess har faktiskt föreningen aldrig nått dessa sportsliga höjder igen.

Inför semifinalen mot Djurgården bubblade Örnsköldsvik återigen i den där bekanta slutspelsfebern som syntes redan 1994. Precis som då hade man slagit ut Leksand i kvartsfinalen, precis som då skulle man nu möta Djurgården i semifinalen. Om första semifinalen 1994 hade varit tight, med Peter Forsbergs avgörande i förlängning, så blev scenariot 1998 lite annorlunda. 2-1-överläget för Djurgården inför tredje perioden trasades sönder av MoDo som vände till 4-2-seger, efter mål av Svartvadet, Jonsson och Salomonsson.

Till den andra semifinalen i Kempehallen såldes hela 6 447 biljetter, vilket i det skedet var den högsta publiksiffran sedan 1970-talet. Inte ens 1994 hade hallen packats så hårt. Petter Rönnqvist svarade för en stormatch mot sitt gamla lag, vilket gjorde att MoDo kunde kämpa till sig en 2-1-seger efter att Djurgården dominerat starkt i den tredje perioden.

Tendensen från den sista perioden i andra matchen höll i sig i match nummer tre, där Djurgården avgjorde redan i första perioden med 4 obesvarade mål under första perioden. Desto värre inför match nummer fyra var att lagkaptenen Per Svartvadet fick sitt käkben brutet efter en obestraffad armbågstackling av Charles Berglund. Domare i matchen var Thomas Andersson som redan här hade börjat bygga upp på irritationskontot från MoDo-håll.

Trots det tunga avbräcket var det ingen som givit upp inför match nummer fyra, för som Magnus Wernblom uttryckte det i en kombinerad intervju/pimpelfiske-session han genomförde med ÖAs Hasse Tavér: "Vi hade visserligen 2-0 i matcher mot Malmö (1994, min anm.), men det känns som vi har ett betydligt bättre läge den här gången. Peter betydde otroligt mycket då, nu har vi nog ett bättre lag."

De underligaste uttalandena efter match nummer tre stod Per Bäckman för, då han påstod att "matchen sett precis ut som de två tidigare" samt hans "Kan det se bättre ut?" som utgjorde rubrik i ÖAs inför match-reportage.

Elitserien hade sedan förra säsongen följts av Filmnets försök till en sportkanal "Supersport", vilket nu omvandlats till franska Canal+ nya satsning på Norden med film, sport och stora serier som Seinfeld. Satsningen på hockeyn var stor redan från början, med en uppsjö av kameror och mikrofoner på plats i arenorna, för att vara i Sverige. Uppe i kommentatorsbåset hade Arne Hegerfors och Anders Parmström, nyligen värvade från SVT, tagit plats.

De knappa sextusen i hallen denna torsdagkväll fick en tung inledning att diskutera till korven och kaffet i den första periodpausen, återigen var det DIF-ledning efter mål av Musse Håkansson och Viktorsson. I period 2 kunde Niklas Wikegård och Stefan Lundh i djurgårdsbåset jubla över 3-0 från Patric Kjellberg. Överlag spred sig en känsla av att säsongen höll på att segla bort från MoDo i sakta mak.

Vad som hände i omklädningsrummet mellan period 2 och 3 är en sak som väl aldrig riktigt utretts, men så många svarta ögon som stormade ut på planen till den tredje perioden hade nog aldrig skådats tidigare i Kempehallen, i båset stod en vrålande och vilt gestikulerande Per Bäckman. Redan efter 21 sekunder lyfter taket då Andreas Salomonsson reducerade till 1-3. Efter 4:21 var det dags igen, då Magnus Wernblom gräver fram en puck bakom mål och spelar fram den till Anders Söderberg som sätter 2-3. Sjövild stämning i hallen och vild jakt på kvittering. Minuterna går men ingen kvittering kommer. Vid 12:45 av den tredje perioden inträffar dock något som börjar skicka iväg den här matchen på sin resa in på den här listan.

Daniel Sedin skrinnar efter blockerad puck av Tommy Söderström sakta fram mot denne, får en lätt knuff i ryggen och stöter till Söderström som för en sekund tappar fotfästet. Vilda protester från djurgårdsspelarna och här följer något som ni som var på plats i hallen aldrig fick se, men vi som satt hemma och följde den via Canal+ sändning satt och slet vårt hår över. Thomas Andersson åker fram till sekretariatet (där en kamera och mikrofon placerats, för en av de första gångerna i svensk hockey-tv). Andersson beordrar upp en utvisning för Daniel Sedin, men skrinnar sedan ifrån sekretariatet utan att nämna något om en DIF-utvisning för förseelsen mot Sedin som fick honom att åka in i Söderström. Den här utvisningen på djurgårdsspelaren tillkommer dock efter det palaver där linjemän, MoDos vikarierande lagkapten Marcus Karlsson samt Djurgårdens dito deltar i. Enbart MoDos utvisningsbås öppnas, buropen i hallen tilltar och en nyfiken Magnus Wernblom gör det ödesdigra misstaget att åka alltför nära konversationen som trots allt slutar med att en djurgårdsutvisning till slut ska komma upp.

Magnus Wernbloms version av händelseförloppet är som följer:

-Då skrek Thomas Andersson till mig; "du håller käften!". Jag svarade att jag inte hade sagt något och därefter fick jag min tiominutersutvisning.

Thomas Anderssons version av situationen finns mig veterligen inte i skriftlig form annat än som utlåtande till disciplinnämnden. Disciplinnämnden lät å andra sidan i sitt utlåtande helt och hållet bli att beröra händelserna innan 10-minutersutvisningen till Wernblom utdelats och fokuserade helt på den behandling av plexiglaset och de gester som Wernblom nu utförde, i den dom som skulle komma. Vad Wernblom gjorde för att få en tiominuters utvisning för Misconduct, samt vem som upplyste Thomas Andersson om att en djurgårdsspelare också måste få en utvisning för att situationen med Sedinaren skulle kunna uppstå är och förblir ett svart hål i den här historien.

Klart är att situationen aldrig hade uppstått om Thomas Andersson inte hade tagit en utvisning för en situation han bevisligen, enligt sitt eget agerande framför TV-kamerorna, aldrig uppfattade. Klart är att situationen heller aldrig hade uppstått om han rådfrågat sina linjemän innan han tvärsäkert åkte fram till sekretariatet och beordrade upp en utvisning för Daniel Sedin och ingen annan.

Resten av historien har ni i era bakhuvuden, Wernblom gör kaffeved av sin klubba över plexiglaset, gör hånfulla gester mot en nervöst flinande Thomas Andersson och måste efter sitt matchstraff hållas tillbaka av linjemännen då han försöker åka i riktning mot Thomas Andersson. Det agerandet bygger sedan disciplinnämnden hela sin dom mot Wernblom på.

Upploppsstämning råder i hallen. Snus och matchprogram flyger in på isen vilket tvingar Thomas Andersson att begära omspolning. Händelserna tycks dock bara elda på de unga hemmaspelarna ännu mer och i det som borde vara ett av de största ögonblicken i Kempehallens historia kvitterar Samuel Påhlsson med en backhand då endast tre sekunder återstår av tredje perioden.

En jämn förlängning avbryts abrupt efter 8:30 då Jan-Axel Alavaara visas ut för en slashing och för en mindre kollision med Andersson på väg mot utvisningsbåset får ytterligare 10 minuters utvisning. Den här misconduct-utvisningen är lustig, så här 12 år efteråt och det går mest att skratta åt det när man läser disciplinnämndens eldfängda argumenterande i sin dom:

"...finner nämnden det fullständigt klarlagt att Alavaara i de båda de aktuella situationerna avsiktligt åkte på domaren".

Det som gör det ännu mer lustigt är att den kan mycket väl ha ett parallell-fall i höstmatchen mot Västerås i Kempehallen samma säsong, också den dömd av Thomas Andersson. I besvikelsen efter slutsignalen skickade Hans Jonsson in en lös Västerås-klubba i sargen som sedan studsar ut i banan och träffar Andersson bakifrån. Den halsstarrige Andersson som kände en klubba i sitt knäveck reagerade instinktivt på ett övergrepp och delade ut ett misconduct-straff till den förbluffade Jonsson.

Det här är inte på något sätt skrivet för att förminska Alavaaras verkliga förseelse efter slutsignalen eller ett argumenterande mot att han skulle ha det straff han fick för detta, men däremot är det skrivet för att påvisa att Thomas Andersson hade en tydlig tendens att sätta sig i underliga situationer och dela ut utvisningar för situationer han faktiskt inte uppfattat fullt ut, vid den här tiden i sin karriär.

Tja, sedan då? Så gjorde Patrick Eriksson 4-3 för Djurgården i den absolut sista sekunden av det numerära överläget, vi såg en sjövild Jan-Axel Alavaara med vidöppen mun komma flygande uppe i vänstra bildkanten. Per Bäckman skrek sitt "bra jobbat din jävla stolle" åt Andersson, vilket tillsammans med klubbdunkandet på isen resulterade i 10 000 kronor i böter. Sex spelare slogs i spelargången (Fredrik Andersson, Petter Rönnqvist och Marcus Karlsson vs. Patric Kjellberg, Marcus Nilsson och Mikael Magnusson). Verbala käftsmällar i form av "Titta på Magnus Wernbloms ögon så förstår du vad han käkat" delades ut av en djurgårdsledare och slutligen så ansågs det nödvändigt att eskortera Thomas Andersson med hjälp av polisbil från hallen.

Bottenrekordet i rapporteringen stod Expressen för, under ledning av den numera bortglömde Niclas Andersson basunerades det ut över ett helt uppslag att

"HÄR FÖRLORAR MODO SIN HEDER"

samt

"JAGAD AV MODOFANSEN"

...till bilden av när Andersson satte sig i polisbilen i den mörka marsnatten. De som jagade Andersson syntes dock inte på någon bild, logiskt nog.

Ett hårt decimerat MoDo där Mattias Karlin gjorde en av sina bästa matcher i a-laget fick sedan stryk i Globen med 4-0 och den absolut underligaste MoDo-säsongen hade snabbt tagit slut. Matchen den 26:e mars är för alltid inristad i minnet hos dem som såg den på plats, eller som jag själv - på TV 50 mil bort.

En del av bildmaterialet från matchen finns på det här osammanhängande YouTube-klippet. Spola fram till 1:00 så kommer de viktigaste sekvenserna i rask takt.


Bestående resultat av matchen för föreningens framtid:
Den tveklöst största skandalen i föreningens historia, främst då för den pååkning som Alavaara faktiskt gjorde och Bäckmans påeldande på isen samt slagsmålet i korridorerna efteråt. En mediebild av kempehallspubliken som enögd och osportslig etablerades på allvar och blev faktiskt något av ett självuppfyllande epitet under kommande slutspel. På gott och på ont. En behandling i massmedia och av disciplinnämnd som troligen skapade en mycket stor revanschlusta inför säsongen 1998-99.

Soundtrack för dig som föredrar C60 framför Spotify:
Depeche Mode - It's no good
The Verve - The drugs don't work
Foo Fighters - Everlong
Portishead - All Mine
Blur - Song 2
Massive Attack - Teardrop
The Smashing Pumpkins - Ava Adore
Daft Punk - Da Funk
Erykah Badu - On And On
The Chemical Brothers feat. Noel Gallagher - Setting Sun
Robbie Williams - Angels


tisdag 2 februari 2010

söndag 17 januari 2010

90. Silly Season 2010

Även fast säsongen inte är slut ännu så jobbas det på truppen som ska leda Modo nästa år. Hur skulle det se ut om jag var sportchef? Nyförvärvens namn är klickbara för eliteprospectslänk.

Målvakter:

Niklas Svedberg har kontrakt. Jag är utav uppfattningen att han är våran målvakt för framtiden och att vi bör ge honom bästa möjliga stöttning och spelmöjligheter för att främja hans utveckling. Därför vill jag att vi antingen tar in en rutinerad målvakt som kan lära Svedberg eller en målvakt i ungefär samma klass som kan tävla mot honom. Har tagit fram två exempel på målvakter som båda har fördelar och nackdelar:

Martin Gerber

Fördelar: Mycket bra målvakt som håller en hög nivå hela tiden.
Nackdelar: Ganska gammal (född -74), precis tillbaka ifrån en allvarlig nackskada och troligtvis väldigt dyr.

Nicklas Dahlberg

Fördelar: Ung och utvecklingsbar. Har spelat bra tidigare. Troligtvis relativt billig.
Nackdelar: Har haft en sådär säsong iår. Inte den där toppmålvakten i Krizan-style.

Jag vet inte riktigt vilken av målvakterna jag föredrar mest. Det kittlar lite med en målvaktstandem bestående av Svedberg/Dahlberg, vilket också friar upp pengar att lägga på andra lagdelar - men det är också en risk att vi inte har en målvakt som kan vinna matcher åt oss om utvecklingen står still för de båda. Värvar vi någon i Gerber-klass så har vi det men då försvinner matcher ifrån Svedberg.

Backar:

Alexander Bonsaksen
Daniel Sondell
Mattias Timander
Jens Westin
Hannu Pikkarainen
Per Hållberg


Jag förutsätter att Hans Jonsson lägger av efter alla skador han har fått, eller att Modo bryter kontraktet på grund utav att hans spel inte håller klassen långa stunder. Jag hoppas även att Pikkarainen och Hållberg får nya kontrakt.

Som nyförvärv på backsidan har jag valt två stycken spelare som jag tror passar in bra. Den första är Oscar Hedman. Vi känner alla till Oscar och vad han kan och jag tror att han skulle passa in bra i andra eller tredje backparet, kanske tillsammans med Pikkarainen eller Hållberg?

Den andra spelaren är Peter Podhradsky.

Fördelar: Offensivt lagd högerfattad back med landslagsmeriter från VM. Har spelat på hög nivå i KHL.
Nackdelar: Antagligen dyr. Kan inte språket?

Mycket hänger också på Daniel Sondell. De senaste matcherna har han spelat ganska bra, kan han fortsätta med det? Kan han utvecklas till nästa säsong? Är svaret på frågorna nej behövs det värvas en back till, annars kan vi gå in i säsongen med följande backpar:

Timander-Sondell
Hållberg-Podhradsky
Pikkarainen-Hedman...

...med Bonsaksen och Larsson som extrabackar. Jens Westin vill jag ge ett helt år i allsvenskan, gärna i ett lag där han får logga mycket minuter varje match.

Forwards:

Kristian Forsberg
Magnus Häggström
Morten Madsen
Per Svartvadet
Mats Zuccarello Aasen
Niklas Sundström
Per-Åge Skröder


Här kommer den största spelaromsättningen, men jag tror att det är nödvändigt att få in nytt friskt blod. Spelare som skulle stå högst upp på min shortlist är:

Darren Haydar

Fördelar: Producerat något enormt i AHL. Skulle antagligen lyfta laget.
Nackdelar: Snuskigt dyr och ganska liten till storleken.

Kristian Kuusela

Fördelar: En riktig sniper som är högerfattad. Har varit här förut.
Nackdelar: Har haft en halvdan säsong i år. Kan vara överromantiserad av fansen efter guldsäsongen. Dyr?

Mattias Ritola

Fördelar: Ung spelare som är teknisk och snabb. "Fostrad" i Detroits tänk. Antagligen billig.
Nackdelar: Vill stanna i Nordamerika? Osäkert kort.

Eric Beaudoin

Fördelar: Spelar transatlantiskt. Storväxt och bra i båda zonerna. Kan komplettera Zuccarello och Kuusela bra?
Nackdelar: Tar upp en plats för eventuellt andra nordamerikaner. Ingen poängspruta.

Det kan bli ganska dyra förstärkningar, men jag tror att det är dels nödvändigt att få in lite stjärnor i laget som kan få publiken att vilja komma, dels att det inte blir så fasligt mycket dyrare än i år med tanke på vilka som lämnar. En översikt:



Noterar att jag har stavat fel på Mojzis. Så kan det gå :-)

Kedjorna skulle kunna vara:

Skröder-Sundström-Haydar
Zuccarello-Beaudoin-Kuusela
Madsen-Svartvadet-Ritola
Junior?-Forsberg-Häggström

Juniorerna ja. Vi har det lite tunnsått, men det finns vissa som fått chansen och gjort det bra ifrån sig. Jag vill ge sommar- och försäsongskontrakt till några utvalda som då får chansen att träna hela sommaren med laget och spela med laget på försäsongen. Gör de bra ifrån sig får de sedan kontrakt över hela säsongen. Det skulle kunna vara spelare som Jocke Mattsson och Adam Eriksson eller varför inte John Westin.

Jag skulle tycka att det var ett väldigt intressant lag, men jag inser också att laget inte är komplett. Det saknas nog någon defensiv rollspelare (läs: Tuokko, Hinote) till. Det är också möjligt att det är i det dyraste laget.

torsdag 7 januari 2010

89. It's the end of the world

Det är torsdag kväll, Modo har precis förlorat hemma mot Djurgården med stora siffror i den 37:e omgången av Elitserien, och det är ju inte utan att man undrar hur i helskotta det har kunnat gå så snett?

Det känns ganska oschysst att lägga allt på en person/spelare, så vi kan väl dela upp det lite.

Målvakter:

Roman Malek är en riktigt stor flopp, det vet vi alla, men vi har problem även med Svedberg. Han har spelat bra, absolut, men han kommer ständigt ur position eller ligger ner på isen och simmar, och nu på slutet har det kommit ifatt honom och puckarna viner förbi honom. Han är definitivt en målvakt för framtiden och förtjänar att satsas på - i dagsläget behöver vi dock någon som kan vinna matcher åt oss.

Backar:

Vi har fyra bra backar vars namn jag knappast behöver nämna för att ni ska förstå vilka jag åsyftar. Bakom dessa är det dock ett alldeles för stort gap. Westin och Bonsaksen bör bara vara extrabackar och rycka in i nödfall, inte spela regelbundet i Elitserien i dagsläget. Och Daniel Sondell, detta unikum. Jag trodde på honom inför säsongen, hade stora förhoppningar på att han kunde ta Hedmans plats brevid Timander och inte vara helt värdelös som han faktiskt varit nu på slutet. Hasse Jonssons ålder har nog tyvärr kommit ikapp och förbi honom vid detta laget.

Forwards:

Här hade vi "otur" i början då Salomonsson och Sundström gick sönder och inte kunde spela, vilket såklart var ett jättetapp. Nu när Sundström kommit tillbaka är han dock inte densamma som han varit tidigare. Vi har Forsberg som tråkigt nog är skadad mer än han inte är det, och en Näslund som används fel. Det är däremot på forwardsidan som jag tycker vi har minst problem.

Tränare:

Jag är nästan aldrig för att sparka en tränare, och är det inte nu heller. Däremot tycker jag att man ska utvärdera vilka möjligheter det finns att få till stånd en ändring. Vår duo har konstant konstiga formationer som de vägrar ändra på, vi har ett virrigt försvarsspel och ett anfallsspel som går ut på att passa en av Zuccarello, Forsberg och Näslund och hoppas att de gör något bra. Det håller självklart inte i längden. Dessutom är Power Play uruselt i år igen.

Hur löser vi detta då? Hade jag vetat det hade jag ringt till Modo direkt, däremot har jag några tankar:

- Se till att fixa backsidan omgående. In med en ny back (Freddan letar) och vila Sondell.
- Utforska marknaden efter en ny målvakt, men se till att ta diskussionen med Svedberg så att han inte ser det som en petning. Nu kryllar det dock inte av lediga bra målvakter på marknaden.
- Våga ändra i formationerna, våga ge tydligare roller - Näslund/Zuccarello ska inte behöva göra allting och vara överallt.

Slutspel är inte borta än, men det krävs ett uppvaknande för att vi ska nå dit. Och att Foppa är frisk...

88. MoDos 10 viktigaste matcher - Nummer 8: MODO HK - Timrå IK, 2007-03-18.

#8. Att koppla en TIK

Spotify-soundtrack


MoDos/Alfredshems rivalitet med Timrå/Sundsvall-Timrå/ST Hockey/Timrå/Wifsta-Östrand-Fagervik/Wifsta-Östrand/Wifstavarv är egentligen en ganska underlig historia för att vara en historia om två närbelägna lag vilka bägge har tiotals säsonger i Sveriges högsta serie i ishockey. Underlig på så sätt att lagens storhetsperioder fram till 2000-talet tycktes asymmetriskt sammanlänkade. När Wifsta/Östrand beviljades plats i högsta serien hade Alfredshem fortfarande några säsonger kvar till sin debut, men när Alfredshem/MoDo väl var etablerade i början av 60-talet och bl.a. vann grundserien 1964-65 och 1966-67, föll Wifsta/Östrand ihop och missade nästan alla slutspel. När sedan MoDos talangfabrik började hacka i början av 70-talet stod Timrå IK för den troligen starkaste perioden hittills i dess historia, med sina största och mest kända spelare, ett publikrekord på 11 694 betalande åskådare, SM-silver 1974 samt brons 1972 och 1975.

MoDos första guld 1979 fick Timrå titta på i direktsänd TV, då de flyttats ner för andra gången på 3 säsonger, året innan, och inte skulle komma tillbaka förrän 1981, vilket också bara skulle bli en ettårig visit innan den långa mörka perioden med konkurshot och sammanslagning med Sundsvall vidtog.

Det var ju så att det mer närbelägna Björklöven hade tagit över rollen som MoDos stora derbyrival under 1980-talet, med 2 härliga och stenhårda semifinaler 1982 och 1988 som höjdpunkter. Något sådant fanns inte i historien mellan MoDo och Timrå. Det närmaste man kommer i en jämförelse är några heta grundseriematcher som direkt och indirekt gav slutspelsplatser åt vardera hållen under 60- och 70-tal, samt de 2 mötena i slutspelet 1971, som avgjordes i serieform.

Under 00-talet började en derbystämning sakta men säkert arbetas upp, även om tveksamma TIKar födda på 70-talet och 80-talet gärna ville framhålla sina minnen från derbyna mot Sundsvall på 90-talet så började nu minnena radas upp tack vare duster mellan Pär Styf, Magnus Wernblom, Timo Peltomaa, Pierre Hedin (!), tvåpinnsflaggan om "Foppa by night" under lockout-säsongen, Karol Križans mål i öppen kasse som krossade Timrås slutspelsdrömmar säsongen 2005-06, med mera. Sakta men säkert byggdes en gemensam mytologi upp under 2000-talet, där båda lagen faktiskt deltog i slutspelen med hög frekvens.

Det som fortfarande saknades, sex säsonger efter Timrås återkomst till högsta serien, var dock en direkt slutspelsserie de båda lagen emellan. En upplevelse som Brynäs/Leksand, Djurgården/AIK, Färjestad/Frölunda och till och med Malmö/Rögle lyckats få till genom åren. Underligt nog är det väldigt få av de nuvarande och de gamla lagen längs Norrlandskusten som lyckats få till sådana uppgörelser i SM-slutspel. Till exempel har ännu inga klassiska bataljer mellan de närbelägna Luleå/Skellefteå eller Björklöven/Skellefteå hittills utspelats i SM-slutspel.

Säsongen 2006-07 hade MoDo fullbordat sitt enorma arenaprojekt på Framnäsudden som kostat 240 miljoner kronor. Organisatoriska förändringar hade skett redan på våren då Erik Holmberg anställts som ny sportchef efter Bengt Hedin, ett annat tillskott var den sedermera populära marknadschefen Mia Karlsson, som skulle leda säljarbetet av de nya möjligheter som klubben skulle få i och med sin nya hemmaarena.

Rent sportsligt hade MoDo föregående säsong gjort en relativt imponerande säsong med vad som tycktes vara knappa medel och succémålvakten Karol Križan fanns ombord för ännu en säsong. Det stora huvudbryet av en ganska trevlig karaktär innan säsongen var om Niklas Sundström skulle kunna hitta tillbaka till sina kvaliteter som offensiv kraft efter många säsonger i NHL med huvudsakligen defensiva uppgifter. Nya inför säsongen var också "varannansäsongs-mannen" Per-Åge Skröder och den glade gamängen från Slovakien, Róbert Döme, samt Oscar Steen. På det stora hela får man säga att det här var nyförvärv utifrån på en ganska hög nivå för att vara MoDo, även om både Skröder och Döme knappast kan sägas ha varit säkra kort innan säsongen började.

Grundserien var ömsom vin, ömsom vatten rent spelmässigt. En 8-1-seger mot Timrå kunde blandas med de allt för välkända tama insatserna i Stockholm mot Djurgården utan någon som helst skam. Något som däremot var av mycket hög klass var publiksiffrorna i den nya hallen, redan lördag den 7 oktober mot Skellefteå såldes samtliga platser i Swedbank Arena ut för första gången. Publiksiffran 7 600 var då den högsta publiksiffran för en ishockeymatch i Örnsköldsvik på hela 39 år och den 5:e högsta någonsin (vilket sedan tangerats 10-tals gånger).

Faktumet att man tycktes ligga högt över budgeterat publiksnitt, att man lyckades släppa både Pasi Tuominen och den allt mer obekväme Magnus Gästrin ledde till ett stort utrymme för förstärkningar innan slutspelet. Erik Holmberg vaskade fram powerforwarden Justin Morrison från Vancouvers organisation, från Ässät i Björneborg hittade man fjolårets succé-sniper i SM-Liiga-slutspelet, Kristian Kuusela och slutligen så kompletterades laget med den hårt jobbande brunkaren Zdenek Blatny.

MoDo gick in i slutspelet som slutlig trea i tabellen, med en välkomponerad trupp som hade en god blandning av duktiga hemmaproducerade spelare, kompletterade med kompetens från utlandet där det egna landskapet inte hade räckt till. Kort sagt ett lagbygge som genomförts på ett sätt som det aldrig gjorts i MoDo tidigare, med egenhändigt skapade ekonomiska muskler som MoDo aldrig haft i relation till övriga lag i högsta serien tidigare.

När Harald Lückner i direktsändning då valde att skrinna fram mot Kent Johansson för att välja Timrå som motståndare i kvartsfinalen kändes det som en efterrätt till en helt ok måltid redan i det läget.

Timrå hade å sin sida inlett säsongen på ett imponerande sätt, som mest ledde de serien med hela 10 poängs marginal till 2:an innan stora skadeproblem började visa sig, serieledningen höll de dock så långt som till den 26:e omgången av 55.

I den första kvartsfinalen i Timrå vann hemmalaget på hjärnkraft, eller snarare MoDos brist på den. Per-Åge Skröder, Justin Morrison, Tobias Enström och Róbert Döme lyckades nämligen samtliga dra på sig matchstraff och efter det fanns det inte mycket offensiv slagkraft kvar för att hota Timrås 2-1-seger. I den andra matchen i Ö-vik såg det länge skakigt ut för hemmalaget, innan ett slagskott i krysset av Oscar Hedman i numerärt överläge säkrade en 3-2-seger och kvittering i slutspelsserien.

I den tredje matchen i Timrå kom den första smått overkliga matchen i serien, med ett tidigt tvåmålsöverläge för MoDo, reducering för Timrå i början av andra, ett fantastiskt frilägesmål av Róbert Döme fram till 3-1 och när så drömmarna om en bortaseger började växa på den proppfulla bortasektionen reducerar först Sanny Lindström och i slutet av den andra kvittering från Timo Pärssinen. Den tredje perioden blev mållös men gav trots det ett matchstraff till Per Svartvadet för en checking from behind på Fredrik Warg. Den första förlängningsperioden även den mållös, men en enorm press för Timrå, bland annat rymmer skottsiffrorna 18-4 till hemmalaget ett 5-3-läge. När så hemmalagets Sanny Lindström hade blivit utvisad i sista minuten av fjärde perioden kunde Tobias Enström trycka in ett slagskott från blå efter bara 17 sekunder av den 5:e perioden. Målskytten och hela laget åkte sedan över hela planen för att slänga sig mot plexiglaset där bortaklacken stod. Totalt sett hade allt detta mycket väl kunna vara nog för att ta in den här matchen på topp 10, men mörkare stunder väntade.

MoDo hade nu 2-1-ledning i matcher och 2 raka matcher att spela på hemmaplan, ett läge som i alla fall den här bloggaren tog för givet skulle innebära seger med 4-1 i matcher. Ett mycket mer effektivt Timrå tog dock tag i taktpinnen igen och chockade med två raka segrar på Framnäsudden. I bakgrunden kom också Timrås skadade stjärna Riku Hahl allt närmare en comeback, endast en hemmaseger i Sörberge såg nu att att ligga mellan Timrå och en rejäl chans på föreningens första SM-guld.

Men ack och klack, Miloslav Horava & co ville annorlunda.



I en underlig match, där Timrå hela tiden fick jaga i underläge och faktiskt kvitterat till 2-2 med endast 7:25 kvar av matchen, var det just Horavas mål som både psykologiskt och praktiskt signalerade slutet för det som mycket väl kunde ha blivit Timrås slutspel, hela vägen fram till Raoul LeMat:s buckla.

Istället var det nu dags för en sjunde avgörande match i MoDos nya hall på Framnäsudden. I den första slutspelsserien lagen emellan, 48 år efter att de första gången möttes i en match i högsta serien, hade de båda lagen slagits, gjort fantastiska mål, krossat varandras hjärtan och tagit segrar både på hemmaplan och bortaplan som i de lägena tyckts avgörande för serien, för att sedan bara utjämnas i kommande matcher. Ledningen i serien hade växlat maximala 3 gånger. När det gäller dramatik så fanns det redan i det här läget ingen slutspelsserie i MoDos historia som matchar detta, vad det gäller Timrås så överlåter jag det till en Timrå-supporter att avgöra.

Återigen var Swedbank Arenas alla 7 600 platser utsålda, hemmaklacken sjöng och bortaföljet bankade på sin djungeltrumma. Till glädje för djungeltrummans folk kunde Magnus Nilsson skjuta 1-0 till bortalaget, stående framför mål, efter förarbete av Johan Andersson när halva den första perioden gått. Målet kom vid spel med lika antal spelare på isen, men sammanlagt spelade Timrå 5:37 i numerärt överläge i den första perioden, vilket syntes i skottstatistik och märktes på en nervös stämning i hallen.

Frälsare blev den lille finske snipern Kristian Kuusela, som kastade sig fram på en puck levererad av Tobias Enström efter att den sistnämnde bjudit på en rejäl uppsnurrning av den comebackande Riku Hahl uppe vid den vänstra tekningscirkeln. Tid: 2:08 in i den andra perioden.

Stämningen i hallen höjdes givetvis, men samtidigt skulle publiken bjudas på en riktig nervpärs under de återstående 38 minuterna av ordinarie tid, bland annat en frispelad Robert Döme framför Timrå-kassen och stolpskott för bägge lagen skulle betas av innan 60 minuter spelats.

I Swedbank Arenas inre uttalade så lagkapten Per Svartvadet ett löfte i pausen innan den fjärde perioden...
Bestående resultat av matchen för föreningens framtid:
Man kom ut som segrare i den mest dramatiska slutspelsserien som föreningen deltagit i. Den historiskt sett viktigaste rivalen besegrades på ett hjärtkrossande sätt. Den nya hemmaarenan fick ett outplånligt minne redan under den första säsongen. En av MoDos längst tjänande lagkaptener fick avgöra en slutspelsserie mot den största rivalen. Laget fick en enorm injektion av energi och självförtroende inför fortsättningen av SM-slutspelet år 2007.

Soundtrack för dig som föredrar C60 framför Spotify:
Hot Chip - And I Was A Boy From School
Ludacris ft. Pharrell - Money Maker
Deportees - Damaged Goods
Rufus Wainwright - Going To A Town
Kanye West ft. T-Pain - Good Life
Johnny Cash - God's Gonna Cut You Down
Peter, Bjorn and John - Young Folks
Dizzee Rascal ft. Lily Allen - Wanna Be
Jens Lekman - Sipping On The Sweet Nectar
Hot Chip - Over And Over
Dan Le Sac ft. Scroobius Pip - Thou Shalt Always Kill
Grizzly Bear - Knife
Justin Timberlake - SexyBack