söndag 17 januari 2010

90. Silly Season 2010

Även fast säsongen inte är slut ännu så jobbas det på truppen som ska leda Modo nästa år. Hur skulle det se ut om jag var sportchef? Nyförvärvens namn är klickbara för eliteprospectslänk.

Målvakter:

Niklas Svedberg har kontrakt. Jag är utav uppfattningen att han är våran målvakt för framtiden och att vi bör ge honom bästa möjliga stöttning och spelmöjligheter för att främja hans utveckling. Därför vill jag att vi antingen tar in en rutinerad målvakt som kan lära Svedberg eller en målvakt i ungefär samma klass som kan tävla mot honom. Har tagit fram två exempel på målvakter som båda har fördelar och nackdelar:

Martin Gerber

Fördelar: Mycket bra målvakt som håller en hög nivå hela tiden.
Nackdelar: Ganska gammal (född -74), precis tillbaka ifrån en allvarlig nackskada och troligtvis väldigt dyr.

Nicklas Dahlberg

Fördelar: Ung och utvecklingsbar. Har spelat bra tidigare. Troligtvis relativt billig.
Nackdelar: Har haft en sådär säsong iår. Inte den där toppmålvakten i Krizan-style.

Jag vet inte riktigt vilken av målvakterna jag föredrar mest. Det kittlar lite med en målvaktstandem bestående av Svedberg/Dahlberg, vilket också friar upp pengar att lägga på andra lagdelar - men det är också en risk att vi inte har en målvakt som kan vinna matcher åt oss om utvecklingen står still för de båda. Värvar vi någon i Gerber-klass så har vi det men då försvinner matcher ifrån Svedberg.

Backar:

Alexander Bonsaksen
Daniel Sondell
Mattias Timander
Jens Westin
Hannu Pikkarainen
Per Hållberg


Jag förutsätter att Hans Jonsson lägger av efter alla skador han har fått, eller att Modo bryter kontraktet på grund utav att hans spel inte håller klassen långa stunder. Jag hoppas även att Pikkarainen och Hållberg får nya kontrakt.

Som nyförvärv på backsidan har jag valt två stycken spelare som jag tror passar in bra. Den första är Oscar Hedman. Vi känner alla till Oscar och vad han kan och jag tror att han skulle passa in bra i andra eller tredje backparet, kanske tillsammans med Pikkarainen eller Hållberg?

Den andra spelaren är Peter Podhradsky.

Fördelar: Offensivt lagd högerfattad back med landslagsmeriter från VM. Har spelat på hög nivå i KHL.
Nackdelar: Antagligen dyr. Kan inte språket?

Mycket hänger också på Daniel Sondell. De senaste matcherna har han spelat ganska bra, kan han fortsätta med det? Kan han utvecklas till nästa säsong? Är svaret på frågorna nej behövs det värvas en back till, annars kan vi gå in i säsongen med följande backpar:

Timander-Sondell
Hållberg-Podhradsky
Pikkarainen-Hedman...

...med Bonsaksen och Larsson som extrabackar. Jens Westin vill jag ge ett helt år i allsvenskan, gärna i ett lag där han får logga mycket minuter varje match.

Forwards:

Kristian Forsberg
Magnus Häggström
Morten Madsen
Per Svartvadet
Mats Zuccarello Aasen
Niklas Sundström
Per-Åge Skröder


Här kommer den största spelaromsättningen, men jag tror att det är nödvändigt att få in nytt friskt blod. Spelare som skulle stå högst upp på min shortlist är:

Darren Haydar

Fördelar: Producerat något enormt i AHL. Skulle antagligen lyfta laget.
Nackdelar: Snuskigt dyr och ganska liten till storleken.

Kristian Kuusela

Fördelar: En riktig sniper som är högerfattad. Har varit här förut.
Nackdelar: Har haft en halvdan säsong i år. Kan vara överromantiserad av fansen efter guldsäsongen. Dyr?

Mattias Ritola

Fördelar: Ung spelare som är teknisk och snabb. "Fostrad" i Detroits tänk. Antagligen billig.
Nackdelar: Vill stanna i Nordamerika? Osäkert kort.

Eric Beaudoin

Fördelar: Spelar transatlantiskt. Storväxt och bra i båda zonerna. Kan komplettera Zuccarello och Kuusela bra?
Nackdelar: Tar upp en plats för eventuellt andra nordamerikaner. Ingen poängspruta.

Det kan bli ganska dyra förstärkningar, men jag tror att det är dels nödvändigt att få in lite stjärnor i laget som kan få publiken att vilja komma, dels att det inte blir så fasligt mycket dyrare än i år med tanke på vilka som lämnar. En översikt:



Noterar att jag har stavat fel på Mojzis. Så kan det gå :-)

Kedjorna skulle kunna vara:

Skröder-Sundström-Haydar
Zuccarello-Beaudoin-Kuusela
Madsen-Svartvadet-Ritola
Junior?-Forsberg-Häggström

Juniorerna ja. Vi har det lite tunnsått, men det finns vissa som fått chansen och gjort det bra ifrån sig. Jag vill ge sommar- och försäsongskontrakt till några utvalda som då får chansen att träna hela sommaren med laget och spela med laget på försäsongen. Gör de bra ifrån sig får de sedan kontrakt över hela säsongen. Det skulle kunna vara spelare som Jocke Mattsson och Adam Eriksson eller varför inte John Westin.

Jag skulle tycka att det var ett väldigt intressant lag, men jag inser också att laget inte är komplett. Det saknas nog någon defensiv rollspelare (läs: Tuokko, Hinote) till. Det är också möjligt att det är i det dyraste laget.

torsdag 7 januari 2010

89. It's the end of the world

Det är torsdag kväll, Modo har precis förlorat hemma mot Djurgården med stora siffror i den 37:e omgången av Elitserien, och det är ju inte utan att man undrar hur i helskotta det har kunnat gå så snett?

Det känns ganska oschysst att lägga allt på en person/spelare, så vi kan väl dela upp det lite.

Målvakter:

Roman Malek är en riktigt stor flopp, det vet vi alla, men vi har problem även med Svedberg. Han har spelat bra, absolut, men han kommer ständigt ur position eller ligger ner på isen och simmar, och nu på slutet har det kommit ifatt honom och puckarna viner förbi honom. Han är definitivt en målvakt för framtiden och förtjänar att satsas på - i dagsläget behöver vi dock någon som kan vinna matcher åt oss.

Backar:

Vi har fyra bra backar vars namn jag knappast behöver nämna för att ni ska förstå vilka jag åsyftar. Bakom dessa är det dock ett alldeles för stort gap. Westin och Bonsaksen bör bara vara extrabackar och rycka in i nödfall, inte spela regelbundet i Elitserien i dagsläget. Och Daniel Sondell, detta unikum. Jag trodde på honom inför säsongen, hade stora förhoppningar på att han kunde ta Hedmans plats brevid Timander och inte vara helt värdelös som han faktiskt varit nu på slutet. Hasse Jonssons ålder har nog tyvärr kommit ikapp och förbi honom vid detta laget.

Forwards:

Här hade vi "otur" i början då Salomonsson och Sundström gick sönder och inte kunde spela, vilket såklart var ett jättetapp. Nu när Sundström kommit tillbaka är han dock inte densamma som han varit tidigare. Vi har Forsberg som tråkigt nog är skadad mer än han inte är det, och en Näslund som används fel. Det är däremot på forwardsidan som jag tycker vi har minst problem.

Tränare:

Jag är nästan aldrig för att sparka en tränare, och är det inte nu heller. Däremot tycker jag att man ska utvärdera vilka möjligheter det finns att få till stånd en ändring. Vår duo har konstant konstiga formationer som de vägrar ändra på, vi har ett virrigt försvarsspel och ett anfallsspel som går ut på att passa en av Zuccarello, Forsberg och Näslund och hoppas att de gör något bra. Det håller självklart inte i längden. Dessutom är Power Play uruselt i år igen.

Hur löser vi detta då? Hade jag vetat det hade jag ringt till Modo direkt, däremot har jag några tankar:

- Se till att fixa backsidan omgående. In med en ny back (Freddan letar) och vila Sondell.
- Utforska marknaden efter en ny målvakt, men se till att ta diskussionen med Svedberg så att han inte ser det som en petning. Nu kryllar det dock inte av lediga bra målvakter på marknaden.
- Våga ändra i formationerna, våga ge tydligare roller - Näslund/Zuccarello ska inte behöva göra allting och vara överallt.

Slutspel är inte borta än, men det krävs ett uppvaknande för att vi ska nå dit. Och att Foppa är frisk...

88. MoDos 10 viktigaste matcher - Nummer 8: MODO HK - Timrå IK, 2007-03-18.

#8. Att koppla en TIK

Spotify-soundtrack


MoDos/Alfredshems rivalitet med Timrå/Sundsvall-Timrå/ST Hockey/Timrå/Wifsta-Östrand-Fagervik/Wifsta-Östrand/Wifstavarv är egentligen en ganska underlig historia för att vara en historia om två närbelägna lag vilka bägge har tiotals säsonger i Sveriges högsta serie i ishockey. Underlig på så sätt att lagens storhetsperioder fram till 2000-talet tycktes asymmetriskt sammanlänkade. När Wifsta/Östrand beviljades plats i högsta serien hade Alfredshem fortfarande några säsonger kvar till sin debut, men när Alfredshem/MoDo väl var etablerade i början av 60-talet och bl.a. vann grundserien 1964-65 och 1966-67, föll Wifsta/Östrand ihop och missade nästan alla slutspel. När sedan MoDos talangfabrik började hacka i början av 70-talet stod Timrå IK för den troligen starkaste perioden hittills i dess historia, med sina största och mest kända spelare, ett publikrekord på 11 694 betalande åskådare, SM-silver 1974 samt brons 1972 och 1975.

MoDos första guld 1979 fick Timrå titta på i direktsänd TV, då de flyttats ner för andra gången på 3 säsonger, året innan, och inte skulle komma tillbaka förrän 1981, vilket också bara skulle bli en ettårig visit innan den långa mörka perioden med konkurshot och sammanslagning med Sundsvall vidtog.

Det var ju så att det mer närbelägna Björklöven hade tagit över rollen som MoDos stora derbyrival under 1980-talet, med 2 härliga och stenhårda semifinaler 1982 och 1988 som höjdpunkter. Något sådant fanns inte i historien mellan MoDo och Timrå. Det närmaste man kommer i en jämförelse är några heta grundseriematcher som direkt och indirekt gav slutspelsplatser åt vardera hållen under 60- och 70-tal, samt de 2 mötena i slutspelet 1971, som avgjordes i serieform.

Under 00-talet började en derbystämning sakta men säkert arbetas upp, även om tveksamma TIKar födda på 70-talet och 80-talet gärna ville framhålla sina minnen från derbyna mot Sundsvall på 90-talet så började nu minnena radas upp tack vare duster mellan Pär Styf, Magnus Wernblom, Timo Peltomaa, Pierre Hedin (!), tvåpinnsflaggan om "Foppa by night" under lockout-säsongen, Karol Križans mål i öppen kasse som krossade Timrås slutspelsdrömmar säsongen 2005-06, med mera. Sakta men säkert byggdes en gemensam mytologi upp under 2000-talet, där båda lagen faktiskt deltog i slutspelen med hög frekvens.

Det som fortfarande saknades, sex säsonger efter Timrås återkomst till högsta serien, var dock en direkt slutspelsserie de båda lagen emellan. En upplevelse som Brynäs/Leksand, Djurgården/AIK, Färjestad/Frölunda och till och med Malmö/Rögle lyckats få till genom åren. Underligt nog är det väldigt få av de nuvarande och de gamla lagen längs Norrlandskusten som lyckats få till sådana uppgörelser i SM-slutspel. Till exempel har ännu inga klassiska bataljer mellan de närbelägna Luleå/Skellefteå eller Björklöven/Skellefteå hittills utspelats i SM-slutspel.

Säsongen 2006-07 hade MoDo fullbordat sitt enorma arenaprojekt på Framnäsudden som kostat 240 miljoner kronor. Organisatoriska förändringar hade skett redan på våren då Erik Holmberg anställts som ny sportchef efter Bengt Hedin, ett annat tillskott var den sedermera populära marknadschefen Mia Karlsson, som skulle leda säljarbetet av de nya möjligheter som klubben skulle få i och med sin nya hemmaarena.

Rent sportsligt hade MoDo föregående säsong gjort en relativt imponerande säsong med vad som tycktes vara knappa medel och succémålvakten Karol Križan fanns ombord för ännu en säsong. Det stora huvudbryet av en ganska trevlig karaktär innan säsongen var om Niklas Sundström skulle kunna hitta tillbaka till sina kvaliteter som offensiv kraft efter många säsonger i NHL med huvudsakligen defensiva uppgifter. Nya inför säsongen var också "varannansäsongs-mannen" Per-Åge Skröder och den glade gamängen från Slovakien, Róbert Döme, samt Oscar Steen. På det stora hela får man säga att det här var nyförvärv utifrån på en ganska hög nivå för att vara MoDo, även om både Skröder och Döme knappast kan sägas ha varit säkra kort innan säsongen började.

Grundserien var ömsom vin, ömsom vatten rent spelmässigt. En 8-1-seger mot Timrå kunde blandas med de allt för välkända tama insatserna i Stockholm mot Djurgården utan någon som helst skam. Något som däremot var av mycket hög klass var publiksiffrorna i den nya hallen, redan lördag den 7 oktober mot Skellefteå såldes samtliga platser i Swedbank Arena ut för första gången. Publiksiffran 7 600 var då den högsta publiksiffran för en ishockeymatch i Örnsköldsvik på hela 39 år och den 5:e högsta någonsin (vilket sedan tangerats 10-tals gånger).

Faktumet att man tycktes ligga högt över budgeterat publiksnitt, att man lyckades släppa både Pasi Tuominen och den allt mer obekväme Magnus Gästrin ledde till ett stort utrymme för förstärkningar innan slutspelet. Erik Holmberg vaskade fram powerforwarden Justin Morrison från Vancouvers organisation, från Ässät i Björneborg hittade man fjolårets succé-sniper i SM-Liiga-slutspelet, Kristian Kuusela och slutligen så kompletterades laget med den hårt jobbande brunkaren Zdenek Blatny.

MoDo gick in i slutspelet som slutlig trea i tabellen, med en välkomponerad trupp som hade en god blandning av duktiga hemmaproducerade spelare, kompletterade med kompetens från utlandet där det egna landskapet inte hade räckt till. Kort sagt ett lagbygge som genomförts på ett sätt som det aldrig gjorts i MoDo tidigare, med egenhändigt skapade ekonomiska muskler som MoDo aldrig haft i relation till övriga lag i högsta serien tidigare.

När Harald Lückner i direktsändning då valde att skrinna fram mot Kent Johansson för att välja Timrå som motståndare i kvartsfinalen kändes det som en efterrätt till en helt ok måltid redan i det läget.

Timrå hade å sin sida inlett säsongen på ett imponerande sätt, som mest ledde de serien med hela 10 poängs marginal till 2:an innan stora skadeproblem började visa sig, serieledningen höll de dock så långt som till den 26:e omgången av 55.

I den första kvartsfinalen i Timrå vann hemmalaget på hjärnkraft, eller snarare MoDos brist på den. Per-Åge Skröder, Justin Morrison, Tobias Enström och Róbert Döme lyckades nämligen samtliga dra på sig matchstraff och efter det fanns det inte mycket offensiv slagkraft kvar för att hota Timrås 2-1-seger. I den andra matchen i Ö-vik såg det länge skakigt ut för hemmalaget, innan ett slagskott i krysset av Oscar Hedman i numerärt överläge säkrade en 3-2-seger och kvittering i slutspelsserien.

I den tredje matchen i Timrå kom den första smått overkliga matchen i serien, med ett tidigt tvåmålsöverläge för MoDo, reducering för Timrå i början av andra, ett fantastiskt frilägesmål av Róbert Döme fram till 3-1 och när så drömmarna om en bortaseger började växa på den proppfulla bortasektionen reducerar först Sanny Lindström och i slutet av den andra kvittering från Timo Pärssinen. Den tredje perioden blev mållös men gav trots det ett matchstraff till Per Svartvadet för en checking from behind på Fredrik Warg. Den första förlängningsperioden även den mållös, men en enorm press för Timrå, bland annat rymmer skottsiffrorna 18-4 till hemmalaget ett 5-3-läge. När så hemmalagets Sanny Lindström hade blivit utvisad i sista minuten av fjärde perioden kunde Tobias Enström trycka in ett slagskott från blå efter bara 17 sekunder av den 5:e perioden. Målskytten och hela laget åkte sedan över hela planen för att slänga sig mot plexiglaset där bortaklacken stod. Totalt sett hade allt detta mycket väl kunna vara nog för att ta in den här matchen på topp 10, men mörkare stunder väntade.

MoDo hade nu 2-1-ledning i matcher och 2 raka matcher att spela på hemmaplan, ett läge som i alla fall den här bloggaren tog för givet skulle innebära seger med 4-1 i matcher. Ett mycket mer effektivt Timrå tog dock tag i taktpinnen igen och chockade med två raka segrar på Framnäsudden. I bakgrunden kom också Timrås skadade stjärna Riku Hahl allt närmare en comeback, endast en hemmaseger i Sörberge såg nu att att ligga mellan Timrå och en rejäl chans på föreningens första SM-guld.

Men ack och klack, Miloslav Horava & co ville annorlunda.



I en underlig match, där Timrå hela tiden fick jaga i underläge och faktiskt kvitterat till 2-2 med endast 7:25 kvar av matchen, var det just Horavas mål som både psykologiskt och praktiskt signalerade slutet för det som mycket väl kunde ha blivit Timrås slutspel, hela vägen fram till Raoul LeMat:s buckla.

Istället var det nu dags för en sjunde avgörande match i MoDos nya hall på Framnäsudden. I den första slutspelsserien lagen emellan, 48 år efter att de första gången möttes i en match i högsta serien, hade de båda lagen slagits, gjort fantastiska mål, krossat varandras hjärtan och tagit segrar både på hemmaplan och bortaplan som i de lägena tyckts avgörande för serien, för att sedan bara utjämnas i kommande matcher. Ledningen i serien hade växlat maximala 3 gånger. När det gäller dramatik så fanns det redan i det här läget ingen slutspelsserie i MoDos historia som matchar detta, vad det gäller Timrås så överlåter jag det till en Timrå-supporter att avgöra.

Återigen var Swedbank Arenas alla 7 600 platser utsålda, hemmaklacken sjöng och bortaföljet bankade på sin djungeltrumma. Till glädje för djungeltrummans folk kunde Magnus Nilsson skjuta 1-0 till bortalaget, stående framför mål, efter förarbete av Johan Andersson när halva den första perioden gått. Målet kom vid spel med lika antal spelare på isen, men sammanlagt spelade Timrå 5:37 i numerärt överläge i den första perioden, vilket syntes i skottstatistik och märktes på en nervös stämning i hallen.

Frälsare blev den lille finske snipern Kristian Kuusela, som kastade sig fram på en puck levererad av Tobias Enström efter att den sistnämnde bjudit på en rejäl uppsnurrning av den comebackande Riku Hahl uppe vid den vänstra tekningscirkeln. Tid: 2:08 in i den andra perioden.

Stämningen i hallen höjdes givetvis, men samtidigt skulle publiken bjudas på en riktig nervpärs under de återstående 38 minuterna av ordinarie tid, bland annat en frispelad Robert Döme framför Timrå-kassen och stolpskott för bägge lagen skulle betas av innan 60 minuter spelats.

I Swedbank Arenas inre uttalade så lagkapten Per Svartvadet ett löfte i pausen innan den fjärde perioden...
Bestående resultat av matchen för föreningens framtid:
Man kom ut som segrare i den mest dramatiska slutspelsserien som föreningen deltagit i. Den historiskt sett viktigaste rivalen besegrades på ett hjärtkrossande sätt. Den nya hemmaarenan fick ett outplånligt minne redan under den första säsongen. En av MoDos längst tjänande lagkaptener fick avgöra en slutspelsserie mot den största rivalen. Laget fick en enorm injektion av energi och självförtroende inför fortsättningen av SM-slutspelet år 2007.

Soundtrack för dig som föredrar C60 framför Spotify:
Hot Chip - And I Was A Boy From School
Ludacris ft. Pharrell - Money Maker
Deportees - Damaged Goods
Rufus Wainwright - Going To A Town
Kanye West ft. T-Pain - Good Life
Johnny Cash - God's Gonna Cut You Down
Peter, Bjorn and John - Young Folks
Dizzee Rascal ft. Lily Allen - Wanna Be
Jens Lekman - Sipping On The Sweet Nectar
Hot Chip - Over And Over
Dan Le Sac ft. Scroobius Pip - Thou Shalt Always Kill
Grizzly Bear - Knife
Justin Timberlake - SexyBack